Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Var finns feminismen?

Sveriges ”feministiska utrikespolitik” skapar känslor. Sedan statsrådet Margot Wallström lanserade begreppet har det varit svårt att urskilja vad som låtit mest i kommentarskören: jublet eller hånskrattet.

Därför är det skönt att läsa en text där det emotionella fått stå tillbaka för det intellektuella. Utrikespolitiska institutets senaste nummer av skriften Världspolitikens dagsfrågor handlar just om den feministiska utrikespolitiken. Författare är Helene Lackenbauer, forskare om genus i säkerhetspolitik och krishantering.

Och hon är inte nöjd.

För det första: Politiken är oklar. Ingen vet riktigt vad ”feministisk utrikespolitik” betyder. Regeringen presenterade vid tillträdet ingen policy eller strategi för utrikesfeminismen. När det väl kom en handlingsplan innehöll den varken nya doktriner eller definition på hur ”feminism” ska tolkas.

Gudrun Schyman är feminist. Det är Anna Maria Corazza Bildt också. Deras utrikespolitik skulle inte ha många likheter.

För det andra: Politiken är inte ny. Alliansregeringen hade ”jämställdhet som ett strategiskt mål, både nationellt och internationellt”, skriver Lackenbauer. Särskilt många konkreta skillnader är inte synliga. Att erkänna Palestina, som regeringen snabbt gjorde, är inte ett självklart lyft för världens kvinnor.

Mycket tyder på att den feministiska utrikespolitiken inte är stort mer än rebranding, för att tala reklamsvenska. Man tar samma gamla korngröt som sedan 1903 sålts under namnet Lundqvistens men kallar den ”Super zapper proteine boost”.

Och det fungerar! Helene Lackenbauer ger flera exempel på hur den feministiska utrikespolitiken är ett varumärke som gett redaktionell reklam i såväl al-Jazira som Guardian och Washington Post.

Nog är den rödgröna regeringen värd en del kritik för att man med buller och bång lanserat en fortsättning som vore det en förändring. Vad värre är: Wallström med kollegor är fortfarande svaret skyldiga hur feminismen konkret ska hejda till exempel Rysslands aggressivitet i vårt närområde.

Men lite av kritiken borde också stänka på omgivningen. Varför är man så raljerande kritisk mot den feministiska utrikespolitiken om den inte innebär någon större skillnad från den borgerliga?

Är verkligen f-ordet fortfarande så laddat?