I december lämnade Gudrun Schyman vänsterpartiet. Nu hoppar riksdagsledamoten Karin Svensson Smith av.
Att två riksdagsledamöter överger sitt parti inom loppet av ett halvår är ovanligt. Ändå vore det förfelat att här försöka utläsa någon trend.

Vänsterpartiet har problem. Vart och ett av avhoppen säger någonting om partiets kris. Men det finns nästan inget som förenar de två.
Schymans viktigaste roll i vänsterpartiets kris är att hon under sin tid som partiledare växte sig högre än sitt parti. Hennes begåvning som kommunikatör gav partiet en popularitet som det aldrig hade haft tidigare. Hon befriade det på så sätt från tvånget att gå till botten med sitt kommunistiska arv – och det var en möjlighet som flertalet partikamrater mer än gärna utnyttjade.

När Schyman avgick som partiledare flöt gammal ideologisk bråte upp till ytan igen. Partiet hade tagit en genväg och besparat sig smärtsam självprövning. Men historien kom i fatt det.
När Karin Svensson Smith nu lämnar vänsterpartiet gör hon det av samma skäl som Annika Åhnberg när hon hoppade av 1992: partiet är inte trovärdigt i sin hållning till demokratin.

För Gudrun Schyman däremot var det inte förhållandet till det kommunistiska arvet som var problemet. Hennes avhopp handlade över huvud taget mycket lite om vänsterpartiet – desto mer om henne själv och hennes antydda planer på att starta ett feministparti.
Även Karin Svensson Smith har umgåtts med planer på att starta ett nytt parti. Hon är rent av vice ordförande i nätverket Vägval vänster. Men det som för Schyman var upplagt som ett startskott för det nya partiet blir för Svensson Smith en slutpunkt. Om hon trott på idén, och om en lansering av det nya partiet varit nära förestående, hade hon inte tagit steget över till miljöpartiet.

Schyman och Svensson Smith är varandras kontraster också som parlamentariker. Massmedierna har varit Schymans scen. Något större intresse för vardagen i riksdagen har hon däremot aldrig visat. Svensson Smith är mer av en trägen arbetare i vingården: engagerad i sitt utskotts frågor, men känd av få utanför den egna valkretsen.

Karin Svensson Smith ställer frågor om västerpartiets demokratisyn som skulle förtjäna att tas på allvar och som borde väcka debatt inom partiet. Ändå var det knappast ett spelat lugn som partisekreteraren Pernilla Zethraeus visade upp på torsdagen. Svensson Smith och Vägval vänster har aldrig på allvar framstått som någon konkurrent om väljarna.
Det gör däremot Gudrun Schyman.