Den senaste tiden har Vänsterpartiet gjort statistiskt säkerställda framryckningar i opinionen. I DN/Synovates senaste undersökning, som publicerades i fredags, var partiet med sina 7,5 procent nästan i kapp Miljöpartiet. För bara en månad sedan var MP dubbelt så stort som V. Just nu tycks valvinden blåsa i Lars Ohlys riktning.
Värt att notera är att Vänsterpartiet har mycket högre stöd bland unga än hos pensionärer. En äldre generation kanske drar slutsatsen att detta handlar om historielöshet. Det har gått nästan 20 år sedan V strök ”kommunisterna” från sitt namn. Allt färre minns de täta kontakterna med regimerna i öst, hur partiföreträdare in i det sista bagatelliserade eller urskuldade förtrycket.
Historielösheten bidrar förmodligen till att förklara skillnaden mellan unga och gamla i synen på Vänsterpartiet. Men det finns också en utbredd okunnighet om vad Lars Ohly och hans kamrater står för i dag. I veckan läste jag V:s partiprogram från 2008 och blev själv förvånad över det språkbruk och de tankefigurer som präglar texten.
Ta avsnittet om utrikespolitik, det område där partiets demokratiska pålitlighet traditionellt ifrågasatts av såväl socialdemokrater som borgerliga. Hur formulerar man sig på detta område i dag?
Det enda land förutom Sverige som diskuteras i det 37-sidiga dokumentet är USA, och motviljan mot denna nation är djupgående.
Sovjetunionens upplösning och USA:s framväxt som ensam supermakt har inte inneburit fred och avspänning, förklarar programmet. Tvärtom får vi veta att vår tid kännetecknas av ”aggressiv imperialistisk expansion”. USA beskrivs som världens mest skuldsatta nation, vars långsiktiga förmåga att ”generera profiter” blir alltmer beroende av att man kan demonstrera sin politiska och militära styrka.
Vänsterpartiet skriver: ”Ett läge av permanent krig mot verkliga eller påstådda fiender skapas. Att en imperialistisk makt på nedgång försöker kompensera förlusten av ekonomisk styrka med militära angrepp är ett mönster vi känner igen från historien. Det vi ser är hur ett system i kris måste upprätthållas med våld.”
Lars Ohlys parti påstår alltså på fullaste allvar att USA försöker lösa sina budget- och tillväxtproblem genom att attackera andra länder. Således bedriver Barack Obama inte krig i Afghanistan för att bekämpa talibanerna och al-Qaida, utan för att maskera sviterna av finanskrisen. Inte ens Vladimir Putin, som gjort sin karriär i det sovjetiska systemet, hemfaller åt sådan rå antiamerikanism.
Så här uttrycker sig bara människor som ännu inte frigjort sig från marxism-leninismen. En grundtanke hos Lenin, som alltid styrt tänkandet hos den yttersta vänstern, är att kapitalistiska stater behöver expandera på andra länders bekostnad för att överleva. Imperialismen var enligt Lenin kapitalismens högsta stadium på vägen mot förruttnelse. Att dagens svenska vänsterparti använder dessa analysramar är väldigt avslöjande.
På 2000-talet har personer som Lars Ohly förstått att man inte längre kan kalla sig för kommunist i Sverige, eftersom ideologin blivit så pass komprometterad i debatten. Men det hindrar inte att man betraktar världen med samma kommunistiska glasögon som förr.
Begreppet demokrati nämns ofta i partiprogrammet, men kritiken riktas aldrig mot diktaturer som Kina, Nordkorea eller Saudiarabien utan enbart mot USA, EU och ”det internationella kapitalets maktanspråk”. I skrivningarna heter det att kapitalismen – den ekonomiska modell som utmärker världens rika länder – ”per definition är odemokratisk”.
EU, som har förenat östra och västra Europa i ett frivilligt och fredligt samarbete, avfärdas som ”kapitalets union”. Vänsterpartiet konstaterar vidare att det är en ”illusion att tro att EU i avgörande delar kan reformeras inifrån till dess den omvandlats till ett demokratiskt samarbete där kapitalets intressen pressas tillbaka”.
I partiprogrammet dras därför slutsatsen att Sverige bör lämna EU och att hela unionen bör upplösas.
Vänstern arbetar också för att alla militärallianser ska upplösas, men den enda organisation partiet nämner är Nato. Återigen är alltså kravet ensidigt riktat mot de västliga demokratierna och deras frivilliga samarbeten.
För den som undrat varför de rödgröna partierna inför valet krävt att USA ska avveckla alla sina militärbaser utomlands, ges förklaringen i V:s partiprogram. Vänstern ser USA som en aggressiv imperialistisk stat som bara gör ont i världen. Det är en fiende som måste pressas tillbaka på alla fronter.
I onsdags ställde en av Aftonbladets läsare en rak fråga till Socialdemokraternas Mona Sahlin. Han undrade om det finns någon risk att Lars Ohly blir utrikesminister vid en rödgrön valseger – den statsrådspost som Gudrun Schyman förra året hävdade skulle ”passa Lasse allra bäst… där brinner han, i de frågor som rör utrikespolitiken, där har han sitt hjärta, sin själ, där är han väldigt duktig”.
Frågan är i högsta grad berättigad. Men det enda besked Mona Sahlin gav till Aftonbladets läsare var att statsministerstolen är reserverad för henne. Vilket ansvar Lars Ohly får i en eventuell regering, det får vi ”vänta och se”, meddelade Sahlin. Märkligt nog tycks inget utom rollen som regeringschef längre vara heligt för Socialdemokraterna.
I kväll, söndag, frågas Lars Ohly ut i SVT. Om vänsterledaren inte behöver stå till svars för sitt partiprogram från 2008, och hur dess marxism-leninism påverkar en framtida regerings perspektiv på världen och svensk ekonomi, rekommenderar jag alla att själva ta del av detta obehagliga dokument.