Människa mot maskin har alltid varit en fantasieggande tvekamp. Inte för maskinen, men för människan.
Det finns något oroande i tanken att en dator skulle kunna bli så intelligent att den överglänste människan inte bara när det gäller att räkna snabbt utan också som bedömare av språkligt mångtydiga, vardagliga beslutssituationer. Skulle datorn i så fall vara redo att fatta beslut åt oss? Skulle till exempel en läkare som fått in en patient som själv i ord beskriver sina symtom kunna överlåta åt datorn att göra den medicinska bedömningen?
Datorerna blir allt bättre på att simulera mänskligt tänkande. När IBM skapade sin ”Deep Blue” och 1997 utmanade den dåvarande världsmästaren i schack Garri Kasparov låg datorns främsta styrka som vanligt i den råa kalkyleringskraften. Men eftersom schack är ett spel med närmast oändliga kombinationsmöjligheter räckte det inte att kunna räkna snabbt. Datorn var också beroende av strategier som höll antalet alternativ som behövde räknas igenom på en hanterlig nivå.
”Deep Blue” vann med siffrorna 3,5–2,5. För första gången hade en maskin segrat över den främste bland människor i schackspelandets ädla konst.
Det väckte stor uppmärksamhet och var god pr för IBM. Däremot ledde utvecklandet av en riktigt vass schackdator inte framåt när det gällde att skapa smarta maskiner som kunde lösa andra problem.
Nu gör IBM ett nytt försök. Denna gång ska maskinen inte besegra människan i schack utan i något som är mycket svårare att översätta till digitala ettor och nollor: frågesporten Jeopardy. Den för ändamålet särskilt skapade superdatorn ”Watson” ska i tre program som kommer att sändas i amerikansk teve 14–16 februari möta två av de framgångsrikaste deltagarna någonsin.
Så länge ledtrådarna är av typen ”Sveriges största stad” är det en ganska enkel uppgift att mata en dator med fakta nog för att den ska kunna prestera ett svar av den typ som förväntas i Jeopardy. Alltså: ”Vad är Stockholm.”
Svårigheten ligger här i språkets tvetydighet. ”Största” behöver inte innebära den stad som har flest invånare utan skulle rent logiskt kunna betyda den till ytan mest omfattande. Men om datorprogrammet är så konstruerat att det tar hänsyn till hur ofta olika ord förekommer tillsammans kommer det att ranka Stockholm som ett bättre svar än Kiruna, landets till ytan största kommun.
En lekfull frågesport bjuder dock på betydligt större utmaningar än så. Hur ska en dator förstå ironier och anspelningar på mänsklig erfarenhet?
Det gör den naturligtvis inte alls i den mening som vi lägger in i ordet ”förstå” när vi talar om människor. Men i frågetävlingen räcker det att ge rätt svar. Uppgiften är inte att få datorn att tänka som en människa utan att finna strategier med vars hjälp datorn så ofta som möjligt kan identifiera det svar som frågekonstruktörerna är ute efter.
Enligt rapporterna från ”Watsons” träningsmatcher har datorn gjort imponerande framsteg. Från att för några år sedan ha varit en svag spelare ska den i dag ha förmågan att besegra de främsta.
Skulle ”Watson” vinna mot de två stormästarna är det inte bara god underhållning utan också en imponerade prestation av teamet bakom Jeopardydatorn. Vi skulle få en försmak av nästa fas i sökmotorernas utveckling. I stället för att som vid en googling få en lista med dokument där vi själva får leta efter svaren som vi söker, kan vi få dem direkt – även om frågan skulle vara mångtydig och komplex.
IBM:s vd och styrelseordförande Samuel J Palmisano har i kommentarer till företagets Jeopardyprojekt utmålat ”Watson” som ett exempel på hur företag, industrier och städer blir smartare: ”Med avancerad analysmetod och beräkningskraft kan vi ingjuta intelligens i affärs- och samhällssystem.”
Att sofistikerade sökmotorer kan hjälpa människan att använda sin intelligens på ett smartare sätt är uppenbart. De ger i dag kraft åt utvecklingen på samma sätt som de första biblioteken och senare boktryckarkonsten innebar språng i mänsklighetens förmåga att utbyta erfarenheter och idéer med varandra. Men är ”Watson” en intelligent maskin? Och kan en dator som är bra på Jeopardy fatta beslut åt oss?
Det vi nu står inför har ingenting att göra med de datorer i science fiction-litteraturen som blivit så smarta att de kan utmana människan och vinna världsherravälde. Faran ligger inte där utan i vår egen övertro på de svar som datorn spottar ur sig – och i frestelsen att underordna sig tekniken för att slippa personligt ansvar.