Vid mötet deltar bland andra partisekreterare Per Schlingmann, direktörer i ett byggbolag och vd:n för ett företag som förvaltar pensionskapitalet i landets kommuner.
När affärsmännen lämnat statsministern har de enats om att samla in pengar för att säkra ett fortsatt borgerligt maktinnehav. Ett viktigt motiv är att de vill skapa en motvikt till det omfattande fackliga stödet till Socialdemokraterna. Snabbt får de ihop 5 miljoner kronor som fördelas mellan 50 kandidater. Av dessa kommer merparten senare in i riksdagen och ett dussintal blir ministrar i den regering som leder Sverige mellan 2010 och 2014.
”På det här sättet har vi vårt finger med i Sveriges politiska historia”, förklarar
vd:n för byggbolaget senare i en intervju.
Känns historien som alltför skruvad för att spegla det politiska livet i Sverige?
Många svarar nog instinktivt ja på den frågan. Problemet är bara att allt som beskrivits ovan nyligen har inträffat. Inte i Sverige, förvisso, men väl i vårt nordiska grannland Finland.
Det beryktade mötet skedde inte i Sagerska huset i Stockholm utan i statsminister Matti Vanhanens tjänstebostad i Helsingfors. Det förblev en hemlighet tills medierna börjar gräva i historien. Den utlösande faktorn var en tv-intervju med Centerpartiets gruppledare i riksdagen. Han sade att han struntar i att uppge vilka som gett honom kampanjbidrag eftersom man inte riskerar några sanktioner genom att bryta mot reglerna.
Uttalandet väckte uppståndelse, och efter en tid läckte uppgifterna om de bidragsgivande företagarna till pressen. Sammankomsten hos statsministern blev också känd, även om Matti Vanhanen till en början inget mindes.
Debatten fick mer fart. Det började spekuleras i om de företag som donerat pengar blivit kompenserade i form av fördelaktiga stadsplanebeslut om köpcentrum och andra projekt. Det aktuella byggbolaget, som rymmer en del tvivelaktiga affärsmän, har till och med betalat 200 000 kronor för att täcka utgifterna för den förre utrikesministern Ilkka Kanervas 60-årsfirande.
Det väcktes också frågor om vilken roll det kommunala pensionsbolaget spelat. Dess verkställande direktör, en före detta riksdagsman, har tvingats avgå. Han manipulerade med kvitton från en tillställning där representanter för byggbolaget och Centern avtackades.
Härvan fortsatte att växa, och den visade sig omfatta nästan alla etablerade partier. Det blev känt att Sampokoncernen, som styrs av näringslivsprofilen Björn Wahlroos och bland andra har finländska staten som ägare, under tre år stött Samlingspartiet (Moderaternas systerparti) med 1,3 miljoner kronor.
Fler företag med statligt ägande har donerat pengar i det dolda. En tillverkare av krigsmateriel har gett bidrag till såväl Samlingspartiet, Socialdemokraterna som Centern. Samma sak har ett företag som bygger vägar. Bolag med offentligt ägande har också opererat på motsvarande sätt utomlands – svensk-finska Stora Enso har gett nästan fyra miljoner kronor till politiska partier i Brasilien.
Svenska folkpartiet har fått betydande belopp från olika stiftelser. Samtliga partier utom Vänsterförbundet och några mindre oppositionspartier har erhållit omfattande summor från företag, privatpersoner och organisationer. Stödet till de borgerliga har i huvudsak kommit från näringslivet, medan Socialdemokraterna tagit emot sina pengar från fackföreningsrörelsen. Det är åtskilliga som har fingrarna i syltburken.
Det vore skönt att kunna säga att det som inträffat i Finland naturligtvis inte kan ske i Sverige. Men sanningen är att våra två länder har många likheter. I internationella mätningar brukar Finland precis som Sverige kännetecknas av låg korruption och hög tillit mellan människor. Vi mutar oss inte fram, vi köper inte politiska beslut, myndigheter gör inte skillnad på folk och folk. Åtminstone är detta vår självbild.
Men vad den finländska härvan visar, precis som sommarens skandal kring Gotlands landshövding, är att den nordiska verkligheten är betydligt mer komplex, hårdkokt och cynisk än många antagit.
Sverige har ännu inte haft någon partifinansieringsaffär à la Finland. Men det beror knappast på att det inte förekommer hemliga bidrag, utan att vi inte letat tillräckligt efter dem.
När det gäller villkoren för partistöd är Sverige fortfarande ett u-land, trots allt tal om öppenhet i andra sammanhang. Någon offentlig lagreglering förekommer över huvud taget inte, vilket i ett internationellt perspektiv är mycket ovanligt. I stället är det upp till partierna själva att bestämma vad de får ta emot och hur mycket som ska redovisas.
För fem år sedan föreslog en statlig utredning att alla bidrag över 20 000 kronor skulle registreras. Betecknande nog avfärdade Moderaternas partisekreterare kravet med att Socialdemokraterna i så fall måste berätta om alla indirekta stöd som partiet får av facket.
Följden är att Sverige fortfarande håller sig med ett system som bäddar för mygel och misstro, inte minst i tider av personval. Om ett år ska en ny riksdag utses. Det är ett demokratiskt anständighetskrav att samtliga partier och kandidater öppet berättar om varje stöd som de tar emot, och att vi får lagar kring detta värda namnet. I Finland tas nu de stegen, men först efter att skandalen är ett faktum.
Det är dags att inse att mutor och korruption är en del också av den svenska vardagen.