Wallström: Behovet av hygglighet.
Sveriges avgående EU-kommissionär Margot Wallström är sannerligen ett politiskt fenomen. Ett ramaskri utbröt när hon nominerades till uppdraget i Bryssel första gången 1999. Många hävdade att hon var alldeles för oerfaren och politiskt tunn för att klara det krävande jobbet i EU-kommissionen.
Efter tio år har hon charmat nästan alla. Trots att få är särskilt imponerade av hennes sista fem år som vice ordförande tycker ändå alla om vänliga, roliga, trevliga Margot. I journalisten Emily von Sydows nyutkomna bok ”Margot Wallström. Den svenska modellen.”(Ekerlids förlag) väller superlativen fram från olika håll.
Till och med Gunnar Hökmark förklarar att ”hon är en ju en genuint bra person”. Hökmark hörde till de kritiska när hon nominerades 1999, men inför den andra omgången 2004 förklarar han att inte ens Moderaterna vågade utmana henne. De ville inte ”väcka folkstorm genom att driva en annan kandidat”.
Emily von Sydow har skrivit en rapp och lite bitsk bok som innehåller många roliga och träffande formuleringar. Utan att vara inställsam eller fjäskig medger hon att hon själv känner stor sympati för Wallström. De har haft barn på samma skola men har inte umgåtts i Bryssel, där von Sydow varit bosatt och arbetat som journalist under Wallströms år i kommissionen.
Berättelsen börjar i Kåge i Västerbotten, där Margot Wallström växte upp, och fortsätter med flytten till Karlstad. Där inleds karriären inom socialdemokratin som leder till en plats i regeringen och sedan till det spektakulära avhoppet efter katastrofvalet 1998. Konflikten med statsminister Persson behandlas utförligt, men det är framför allt Margot Wallströms person som intresserar von Sydow.
Hon beskriver till exempel Wallströms enastående förmåga att få sina medarbetare att känna sig ”bekräftade”, som det brukar heta. De verkar enligt von Sydow ”vara beredda att gå på glödande kol för att visa sin lojalitet”.
Men Margot Wallström är också en komplex och något svårfångad person. Hon är omtyckt av alla – men har inte själv behov av stort umgänge. Hon har ett ord till alla – men håller samtidigt en viss distans. Hon slåss för öppenhet – men är den enda i ledande ställning i Bryssel som har krävt att få läsa Emily von Sydows intervjuer före publicering.
Och visst är det lockande att psykologisera kring det politiska fenomenet Margot Wallström. Visst har det också viss relevans för förståelsen av vad Sveriges EU-kommissionär har uträttat under tio år i unionens viktigaste och samtidigt märkligaste organ.
Som EU-kommmissionär hade hon säkert behövt mindre dyrkan och mer lojal opposition. En del av Wallströms idéer skulle ha mått bra av en riktigt kallhamrad intern behandling. Hennes förslag rörande en svensk hjärtefråga, nya regler för öppenhet och offentlighet i EU, har till exempel fått ganska förödande kritik. De luftigare delarna av demokratiplanerna skulle också ha behövt några varv i en politisk torktumlare.
Men politik på EU-nivå handlar trots allt inte om psykologi. Margot Wallström har hört till det absoluta toppskiktet inom europeisk politik under tio års tid. Hon har ställt sig bakom vartenda ett av kommissionens gemensamma förslag under samma period. Det vore värt en ordentlig analys.
Vad är hennes politiska övertygelse i dag? Vilket ansvar har hon för EU:s utveckling? Och vad tror hon om Europas och Sveriges framtid och vägval? Det finns många intressanta frågor som inte alls handlar om Wallströms person.
Men intresset för, och behovet av, en politiker som utstrålar vanlig, vänlig hygglighet kryddat med ett stänk självdistans och humor är tydligen enormt.