Är dagis bra eller dåligt för barnen? Frågan är inte vetenskapligt avgjord, skriver Nina Björk i ett svar till de feminister som slagit henne i magen den senaste veckan (DN 10/11). Hennes påpekande är riktigt. Men även om man empiriskt skulle kunna visa att fördelarna överväger nackdelarna, kommer det alltid att finnas de som vantrivs i den kollektiva omsorgen.

Detta enkla faktum har svårt att tränga in i den svenska debatten. Här diskuteras daghemmen mest i digitala termer, som om de 670 000 svenskar som ännu inte fyllt 7 år hade samma behov, intresse och fallenhet.

Är det reaktionärt att påpeka att vissa barn trivs bättre med sina föräldrar än i stora anonyma grupper? Är det konservativt att hävda rätten till mer än ett alternativ? Om något är det väl uttryck för en liberal hållning, som inte utgår från kollektivet utan individen.

I de flesta länder är det fortfarande tabu för politiker att styra familjers val, även när en sådan låt gå-inställning missgynnar barnen. I Sverige har vi valt den andra extremen och försökt pressa in alla i ett och samma system, som allra helst ska vara kommunalt.

Därmed sviker familjepolitiken både de små och de vuxna. Den förvandlar de första åren i livet till en plåga för vissa, samtidigt som den tar ifrån föräldrarna möjligheten att fatta beslut utifrån sin unika situation.

Daghemmen är här för att stanna. Men det måste bli möjligt att välja andra modeller, att utforma lösningar utifrån barnets behov, att knyta skattesubventionen närmare konsumenten än producenten.

De som slungar epitet till höger och väns­ter är ofta familjepolitikens mest hårdföra ideologer, de som tror sig veta bäst vad som passar för andra. Deras anspråk på makten är stor och deras respekt för enskilda människor liten.

Det är dessa personers vrede som Nina Björk drabbas av när hon ifrågasätter normen.