Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Ett tungt nederlag för Socialdemokraternas vänsterfalang

Söndagskrönikan – Peter Wolodarski.

Stefan Löfven har slagit in på den politiska kurs som Mona Sahlin en gång rekommenderade. Han kommer att tvingas utkämpa hårda strider med sitt eget parti.

Så länge det går bra i ­opinionen tiger de ­interna kritikerna.

Mona Sahlin gjorde i tisdags ett starkt framträdande i SVT:s nya intervjuprogram ”Min sanning”. Hon lyckades förena de egenskaper som en gång bar henne till toppen av svensk politik: förmågan att tala enkelt om komplicerade saker och samtidigt väcka engagemang och nyfikenhet.

Hon vågade tala uppriktigt om sina egna besvikelser – det rödgröna samarbetet, katastrofvalet 2010, misslyckandet som partiordförande – utan att framstå som alltför bitter. Hon berättade till och med om ”en otäck känsla av skadeglädje” när det började gå dåligt för efterträdaren Håkan Juholt.

”Det var bara att sitta och hålla sig i stolskarmarna hemma framför nyheterna i ett års tid… Vad trodde de? Det var plågsamt att se hur man hanterade – eller inte hanterade – den kris som var lätt för många att se.”

I december 2010 hade Mona Sahlin avgett sitt politiska testamente i ett tal vid partiets förtroenderåd, något som hon återknöt till i SVT-intervjun. Hon var brutalt uppriktig redan då och medgav att det var ett strategiskt misstag att ta med Vänsterpartiet i det rödgröna samarbetet, vilket partivänstern tvingat henne till. Hon beklagade också att Socialdemokraterna gick till val på en politik som gjorde att man uppfattades som ett ”bidragsparti”.

”Vi kan inte tala till en minoritet av folket och förvänta oss en majoritet av rösterna”, sade hon självkritiskt.

Hennes ord förde tankarna till hur Per Albin Hansson efter valförlusten 1928 varnade sina egna att ”ej falla till föga för ropet på mer radikalism”. Hansson insåg att industriarbetarklassen inte var stor nog för att räcka till en valseger och att partiet därför var tvunget att föra en politik som uppskattades av breda folklager.

Den gången hade Socialdemokraterna fört en valteknisk samverkan med kommunisterna och förlorat stort i det som kom att bli känt som ”kosack­valet” (från höger hette det att en röst på arbetarepartiet var en röst för Moskva).

Men 2011 ville partiaktivisterna varken följa Per Albin Hanssons råd eller lyssna till Mona Sahlin. I stället valde de en ordförande som erbjöd den radikala retorik som rörelsen längtat efter ända sedan krisåren på 1990-talet.

Håkan Juholt lät som en socialdemokratisk traditionalist – en ”museivakt”, som Göran Persson en gång uttryckte saken – i sin eldande kritik av avregleringar, vinster och marknadstänkande.

Retoriken var behaglig och entusias­merande för partiets funktionärer, men den rosade aldrig opinionen i stort. Redan före Juholts hyresskandal i september 2011 började det gå dåligt i mätningarna, trots att regeringen led av interna samarbetssvårigheter och brist på idéer.

Sedan kom problemen för Socialdemokraterna slag i slag, och resten är historia.

Att Stefan Löfven på en månad lyckats lyfta partiets siffror med drygt 10 procentenheter säger det mesta om varför S körde i diket under 2011.

När yviga gester ersätts av eftertänksamhet och stabilitet vinner man respekt. Samtidigt skickar Stefan Löfven ut politiska signaler som pekar mot en pragmatisk mittenlinje, och det uppskattas av många väljare.

Medan Juholt gick till storms mot ”marknadssamhället” har Löfven talat väl om företagande och tagit avstånd från dem som vill förbjuda vinster inom välfärdssektorn.

Medan Juholt ville återreglera marknaderna för telefoni, el och järnväg har Löfven pekat på brister i konkurrensen.

Medan Juholt tävlade med Vänsterpartiet om att lova bättre villkor för sjuka och arbetslösa har Löfven betonat vikten av att ersättningarna betalas ut under en begränsad period.

Det vi hittills fått höra från den nye S-ledaren följer ganska väl det politiska recept som Mona Sahlin skrev ut i sitt förtroenderådstal och som partiet valde att förkasta.

I SVT-intervjun berättade Sahlin hur mycket hon ogillar uppdelningen av höger och vänster inom Socialdemokraterna, men man kommer inte ifrån att de senaste månadernas utveckling utgör ett tungt nederlag för vänster­falangen.

Under ett års tid hade man kommandot över partiet och höll på att sänka det under 20 procent. När så förbannelsen bryts och Stefan Löfven idémässigt återför Socialdemokraterna till centrum av svensk politik stiger opinionssiffrorna i rekordfart.

Det är mycket talande att de som brukade hylla Juholt – vänsterdebattörer som Göran Greider, Daniel Suhonen och Lena Sommestad – inte säger mycket om den nye S-ledaren.

Så länge det går bra i opinionen tiger de interna kritikerna. Goda Sifosiffror är det klister som håller samman Social­demokraterna, precis som makten höll ihop partiet under rege­ringsåren.

Det betyder inte att Stefan Löfvens politiska nyorientering uppskattas internt, bara att den tolereras så länge han lyckas bättre än alliansregeringen. Den verkliga prövningen inträffar på partikongressen 2013 när Socialdemokraterna ska bestämma sin färdriktning.

Klarar Stefan Löfven då att stå upp för sin pragmatiska mittenlinje? Eller kommer han att acceptera samma tvångströja som Mona Sahlin, som pressades till ett samarbete med ­Vänsterpartiet?

Socialdemokraterna är ett splittrat parti och den tydligaste uppdelningen går i dag mellan dess ledning och de mest engagerade medlemmarna, som står till vänster om många väljare i framför allt storstäderna.

Håkan Juholt gav röst åt den egna rörelsens politiska frustration i ­stället för att ge röst åt de mittenväljare som Socialdemokraterna förlorat till Moderaterna. Om Stefan Löfven inte vill gå samma öde till mötes som sina företrädare måste han orka ta striden med sitt eget parti.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.