Signerat – Annika Ström Melin.
I början av mars presenterade EU-kommissionens ordförande Barroso en ny framtidsstrategi, kallad EU 2020. Den ska diskuteras av unionens stats- och regeringschefer vid toppmötet i slutet av den här månaden och klubbas i juni.
I Sverige har strategin fått både beröm och kritik, men från oväntat håll. Kritiken kommer från näringslivet. Urban Bäckström, vd för Svenskt Näringsliv, är besviken. Han tycker att Barroso saknar ”modet” att sätta tillväxten i centrum.
Berömmet kommer från vänsterinriktade Dagens Arena. Nättidningens skribent Per Wirtén tycker att strategin visar att EU har ”nyktrat till”. I kommissionens förslag förekommer begrepp som avreglering och konkurrensutsättning inte ens som begrepp. Det tycker Wirtén är uppmuntrande.
De olika reaktionerna bekräftar med andra ord varandra. Någonting har hänt, men frågan är vad. Är marknaden inte längre unionens grundbult?
Jo, den som orkar ta sig igenom strategins ordmassor inser att det är paketeringen som har förändrats, inte unionssamarbetets innehåll.
Kommissionen föreslår att EU ska ha fem överordnade mål: 75 procent av befolkningen ska ha ett arbete, 3 procent av BNP ska investeras i forskning och utveckling, energi- och klimatmålen 20/20/20 ska uppnås, minst 40 procent av den yngre generationen ska avsluta högre utbildning och mindre än 10 procent ska sluta skolan i förtid – och antalet personer som hotas av fattigdom ska minska med 20 miljoner.
Det är inget fel på dessa mål. Det är tvärtom bra att EU har insett att medborgarna inte i längden kan förväntas bry sig om ett samarbete som enbart handlar om att få marknaden att fungera.
Men uppräkningen av vad unionen kan göra för att förverkliga alla dessa mål innehåller få nyheter. EU varken kan eller får påverka skolutbildningen, forskningssatsningen eller fattigdomsbekämpningen i EU:s medlemsländer.
EU:s makt handlar framför allt om det gamla vanliga: handel, konkurrens och fri rörlighet. Inga mål i sig – men nödvändigt om allt det goda ska kunna uppnås.