EU-parlamentet och de olika ländernas regeringar har enats om budgeten för år 2010, det handlar om 123 miljarder euro. Sverige lägger in 29 miljarder, men då pratar vi kronor. Runt hälften kommer tillbaka i bidrag.
De stora budgetposterna är jordbruk, som i fjol fick 55 miljarder euro, och sysselsättnings- och regionalpolitik, som fick 37. Men en del av pengarna borde aldrig betalats ut. EU:s revisionsrätt, som presenterade sin rapport i förra veckan, konstaterar att det blir bättre år från år men att det fortfarande är illa på sina håll.
Åtminstone 11 procent av utbetalningarna till jobb- och regionalprojekt borde aldrig gjorts. Det handlar alltså om 4 miljarder euro. Och då talar vi fusk. Som när ett vattenreservoarprojekt fick 5,7 miljoner – ledningen användes aldrig eftersom dammen den skulle få vatten från aldrig fylldes. Och det visste det sökande landets myndighet redan från början.
Fusk ska beivras. Men det stora problemet med jobb- och regionalbidragen är inte de rena bedrägerierna, det är att en god del av pengarna använts precis som man lovat. Det är projekten i sig som är fnoskiga; rovdjursmuseet, badtunnan på bondgården och turistsamarbetet mellan en svensk håla och en slovensk håla kan aldrig ge den mängd jobb man drömmer om i ansökningarna. Även om projektet genomförs i god ordning med alla kvitton på rätt plats.
EU-länderna bör enas om att dra ner på strukturfondernas omfattning. Det finns infrastrukturprojekt som är värda att stödja: bredband, väg- och järnvägsbyggen. Men de fluffiga projekten som syftar till nya jobb och kompetenshöjning gör ofta ingen nytta, vilket i sig är skadligt eftersom pengarna kunde använts bättre.
Och jordbruksstödets allmänna fördärvlighet, inte minst för utvecklingsländerna, är odiskutabel.
EU-medborgarna blir inte mer förtjusta i unionen för att de får bidrag. Jämtarna är Sverigemästare i att skaffa EU-bidrag, och ändå är skepsisen störst där. Det finns inget att förlora på att strypa bidragsströmmen.