Signerat - Håkan Boström.
Albanien är ett relativt okänt land för de flesta svenskar, mest kanske det är känt för sin fattigdom. Ekonomin har visserligen förbättras något de senaste åren. Men det politiska systemet i landet – som sedan april kandiderar för EU-medlemskap – har fortfarande stora brister.
Albanien, länge en isolerad diktatur, vill nu bli en del av Europa. Landet är medlem i Europarådet, gick i våras med i Nato och har fått ett samarbetsavtal med EU. Det kan tyckas som om man är på rätt väg. Men Erion Veliaj från den albanska medborgarrättsrörelsen Mjaft har en annan bild av sitt hemland än den officiella. När jag nyligen träffade honom var han i Stockholm för att förmedla den till det svenska EU-ordförandeskapet.
Den politiska verkligheten i Albanien ser annorlunda ut än på papperet, enligt Veliaj. Korruptionen är utbredd och den albanska staten fungerar delvis efter maffialiknande principer där släktskap, partimedlemskap och kontakter är avgörande för karriären.
Det är makt snarare än ideologi som styr albansk politik. Det regerande högerpartiet leds av en före detta kommunist, Sali Berisha, som inte dragit sig för att utnyttja auktoritära metoder. Oberoende institutioner med något inflytande existerar knappt. Domstolarna är korrumperade eller utsatta för politiska påtryckningar. Teve dominerar mediemarknaden och är i hög grad beroende av statliga annonskampanjer.
Regeringspartiet har frikostigt använt statskassan för att bekosta sina politiska kampanjer. I dem kan man bland annat se premiärminister Berisha med sin mobiltelefon i handen uppmana medborgare att ringa om de har problem med statstjänstemän eller arbetsgivare. Budskapet går inte att ta miste på: Lagen, det är jag.
Samhället genomsyras av patronklientrelationer. Statstjänstemän, universitetslärare och poliser väntas gå det styrande partiets ärenden. Studenter som vill få ut sin examen gör klokt i att bevista rätt partimöten. Poliser och statstjänstemän väntas göra livet krångligt för kritiska röster. Privata tv-stationer riskerar att straffas med sanktioner om de framför oppositionella budskap.
De styrande har inte ens dragit sig för att ta hjälp av den organiserade brottsligheten. Under parlamentsvalet nu i juni frigavs ett stort antal kriminella för att i sina hembyar ”övertala” sina grannar att rösta rätt.
Trots dessa allt annat än jämlika spelregler blev utgången av valet i juni jämn. Det regerande högerpartiet lyckades bara vinna med någon procents marginal. Enligt oppositionen tack vare valfusk – något som också konstaterats i den enda valkrets som räknats om i efterhand.
Som en bekräftelse på krassheten i den albanska politiken har Berisha efter valet sökt samarbete, inte med vänsteroppositionen utan med extremvänstern.
Men det finns också ideella krafter. Det var för att få ett slut på politikernas cynism och befolkningens apati som Mjaft (som betyder ”nog”) bildades 2003. Då riktade man in sin kritik mot det regerande socialistpartiet. Efter valnederlaget 2005 har dock socialisterna, till skillnad från högerpartiet, reformerat sig och liberaliserats.
Erion Veliaj ledde medborgarrättsrörelsen mellan 2003 och 2007, efter att ha återvänt till Albanien från internationella uppdrag och studier i USA och Storbritannien. Med hjälp av bland annat humor har Mjaft velat visa på korruptionen och oegentligheterna i Albanien. Det är uppenbart att den 29-årige Veliaj brinner för att ge sitt hemland en bättre framtid. Att satsa på en egen internationell karriär var inget alternativ för honom.
Förhoppningsvis lyssnar den svenska regeringen och EU till vad han har att säga. Unionen måste vara tydlig med vilka krav som ställs på ett land som vill vara med i gemenskapen. Befrielsen från kommunismen får inte slarvas bort. Nationella intressen av handel och investeringar får inte hindra EU:s medlemsländer att ställa krav på demokrati och mänskliga rättigheter. Verktyget finns. Ett hägrande EU-medlemskap är ett utomordentligt påtryckningsmedel bara det används.