EU går ofta långsamt när det är bråttom. Det blev övertydligt under det senaste halvårets skuldkris, när räddningen av Grekland kom sent och därför blev mångdubbelt dyrare än nödvändigt.
Men det ska erkännas att EU har kommit en bit på väg. Stabilitetsfonden på 500 miljarder euro, en nätt liten stötdämpare för medlemmar som får problem med räkningarna, har fått hyggliga konturer. Många länder har lagt fram sparpaket mot de stora underskotten.
Vid torsdagens toppmöte i Bryssel var det meningen att de 27 stats- och regeringscheferna skulle enas om att skärpa budgetreglerna i stabilitets- och tillväxtpakten. Fast här gnisslar det betänkligt, och de svåra besluten verkar dröja.
Tyskland vill ha ett Europa där medborgarna sparar flitigt och staterna sköter sina offentliga finanser. Den som inte gör rätt för sig ska bli av med EU-bidragen eller förlora rösträtten. En ”transferunion”, där tyskar betalar för slösaktiga medelhavsländer, vill de inte veta av. Att de själva saboterade reglerna i början av 2000-talet talar de tyst om.
Frankrike har förordat en ”ekonomisk regering” för eurozonen, med ett mäktigt sekretariat (möjligen förlagt till Paris) som samordnar politiken. Staten som marknadens överrock har alltid varit en populär fransk idé. Vad som skulle hända med Europeiska centralbankens oberoende kunde tyskarna livligt föreställa sig.
Övriga EU-länder bidrar på sitt vis till kakofonin om hur en mer gemensam ekonomisk politik skulle se ut.
Toppmötet behandlade också 2020-strategin, nya stolta mål för hur EU ska bli ett under av jobb och tillväxt. Detta är i sig ett nödvändigt komplement till annan krisbekämpning, för utan tillväxt är det svårt att banta skulderna. Föregångaren, Lissabonstrategin, blev dock ett fiasko. Alltför många struntade i målen och ville varken befria tjänstesektorn eller riva konkurrenshinder.
Ska EU ha en ”ekonomisk rege-ring” är det i alla fall inte Frankrike som ska styra den. Tyskland måste å andra sidan förstå att alla inte kan vara exportvärldsmästare samtidigt. EU har mer kvar att göra innan skuldkrisen är begravd.