Öst är öst och väst är väst, och aldrig mötas de två. Den gamla strofen blir allt mindre sann, åtminstone om man får tro årets upplaga av SNS demokratiråds rapport – på temat EU:s östutvidgning.
Ämnet för året är väl valt. Det är 90 år sedan de europeiska imperierna – Tyska riket, Habsburg, Kejsar-Tyskland och Ottomanska imperiet – slutgiltigt föll samman och en mängd nya nationalstater i östra Europa såg dagens ljus. Den gången blev gryningen kortvarig. Efter ett par kaotiska decennier kom mörkret tillbaka, värre än någonsin.
Men efter ett halvsekel, av först fascistiskt och sedan kommunistiskt förtryck, var befrielsen – 1989 – plötsligt ett faktum. Mellankrigstidens bakslag har inte upprepats. Genom snabbt medlemskap i Nato, och sedan fem år tillbaka även i EU, har länderna i öst lyckats konsolidera sin nyvunna frihet.
Demokratirådet konstaterar att utvecklingen i stort sett har fortsatt att gå i rätt riktning sedan dess. Trots en del partipolitisk turbulens och återkommande regeringskriser har demokratin aldrig på allvar ifrågasatts i de nya medlemsstaterna. Men även om de formellt varit lika duktiga i klassen som de gamla på att integrera EU:s regelverk lämnar den praktiska tillämpningen en hel del i övrigt att önska. Korruptionen grasserar fortfarande på många håll.
Östeuropa är ett något oegentligt begrepp – Prag ligger faktiskt väster om Stockholm. Men det som förenar dessa på många sätt helt olika länder är deras kommunistiska förflutna. Arvet är mångbottnat. Kommunisttiden konserverade en del av det äldre agrarsamhällets intolerans mot minoriteter och avvikare samtidigt som den gav upphov till korruption och senare en skarp reaktion mot allt vad planekonomi och russifiering heter.
Många av de nya EU-medlemmarna står i dag ideologiskt till ”höger” om de gamla – enligt devisen ju rödare då, desto blåare nu.
Skillnaden har mattats av. Ändå är den fortsatta europeiska integrationsprocessen svår att bedöma. Avgörande blir om EU lyckas bevara solidariteten under den rådande ekonomiska krisen – samt hur unionen hanterar relationen till Ryssland. En sak är säker. Europa har knappast råd att göra om sina gamla misstag och åter välja splittring framför samarbete.