Signerat - Annika Ström Melin.
Så var det dags igen. Ännu ett toppmöte i Bryssel och ytterligare ett antal beslut som skjuts upp till nästa gång.
Många hoppades att EU:s stats- och regeringschefer skulle lyckas komma överens om hela det komplicerade paket av lagar och rekommendationer som ska hejda och förhindra nya skuldkriser i euroländerna.
Efter mer än ett års komplicerade förberedande förhandlingar fanns det goda förutsättningar för att sätta punkt, sas det.
De borde ha vetat bättre. I EU tar förhandlingarna aldrig slut.
Den här gången var det Finland, Tyskland och Portugal som såg till att drömmen om det avgörande och sista beslutet sprack.
Först meddelade Finlands statsminister Kiviniemi att hon inte har nationellt stöd för att gå med på ökade lånegarantier i den tillfälliga fond som inrättats för krisande euroländer.
Sedan började Tysklands förbundskansler Merkel harkla sig och kräva förändringar i den permanenta krisfond som ska inrättas 2013.
När sedan Portugals premiärminister Socrates regering föll i onsdags kväll, efter nederlaget i parlamentets omröstning om det senaste nedskärningsprogrammet, började spekulationerna åter sätta i gång på allvar.
Blir Portugal nästa euroland som behöver katastrofhjälp? Räcker den tillfälliga lånefonden i så fall till ännu fler länder? Kommer EU att kunna hålla ihop och hantera skuldkrisen?
Frågorna känns igen och det blir inga definitiva svar under det här toppmötet heller.
Räkna ändå med att EU:s stats- och regeringschefer kommer att förklara sig nöjda. Toppmötet kommer att kunna enas kring något urvattnade slutsatser. Sedan vidtar nya diskussioner kring de ouppklarade frågorna och beskeden får vänta till nästa toppmöte.
I EU blir besluten sällan varken tydliga eller särskilt begripliga.
Men unionen är inget annat än en ständigt pågående förhandling med vissa avbrott. Resultatet blir kompromisser som ingen älskar men som alla i bästa fall kan leva med.