Signerat – Gunnar Jonsson.
På papperet handlade EU:s toppmöte om något så lovvärt som att undvika nya skuldkriser av grekisk typ. I verkligheten var det mer politik än ekonomi. Resultatet är mycket skrik för lite ull.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel satsade sin prestige på två ändringar i Lissabonfördraget. Dels ville hon permanenta den tillfälliga fond på totalt 750 miljarder euro som inrättades i våras när det grekiska budgetdramat bara växte. Dels skulle notoriska budgetsyndare straffas med indragen rösträtt i EU:s ministerråd.
Motvilligt gav toppmötet Merkel det första, bara fördragsändringen kan fixas med byråkratiska pennstreck. Det andra, som skulle kräva besvärliga folkomröstningar, sköts upp på obestämd tid. Mer än så hade tyskarna heller aldrig väntat sig.
Huvudsaken var att baxa ”krismekanismens” miljarder runt den tyska författningsdomstolen, som vill ha skrivna fördrag och inga akututryckningar. Merkel talar också helst om krismekanism och inte räddningsfond, för att tyska skattebetalare inte ska tro att de ställer ut en in blanco-check till slösaktiga sydeuropéer.
Kravet på indragen rösträtt var också ett spel för hemmaopinionen, som i våras var upprört emot att rädda grekerna. Med andra handen gjorde Merkel förra veckan upp med Frankrikes president Sarkozy om att brott mot budgetregler inte ska drabbas av automatiska sanktioner. Den idén sålde Merkel bort för att få Sarkozys hjälp med sin författningsdomstol.
Regler för hur konkursmässiga euromedlemmar ska hanteras är visserligen nödvändiga. Att erkänna att ett land kan behöva ställa in betalningarna är bättre än att inte låtsas om problemet. Och utan tvivel behöver budgetdisciplinen inom EU skärpas rejält.
Intrycket är ändå ett ganska olustigt nummer. För alltför många deltagare var det viktigast att inte tala om hur det egentligen låg till. Ingen ska påstå att euron sitter säkert.