I år är det tätt mellan jubileumsdagarna. Under rubriken Märkesåret uppmärksammar vi att det gått 200 år sedan Finland skildes från Sverige och Sverige fick en ny och långlivad författning, den som dateras den 6 juni.
Större utrymme får tjugoårsminnet av kommunismens fall, här är trängseln hård om var och när startskottet gick. Var det när taggtråden mellan Österrike och Ungern klipptes upp vid en sommarpicknick? Eller är det riktigare att vänta till de veckoliga demonstrationerna i Leipzig under hösten? Men då hade Polen redan en icke-kommunistisk regeringschef, Tadeusz Mazowiecki, resultatet av de friaste valen efter kriget.
Den 4 juni 1989 gick polackerna till parlamentsval, där också oppositionen deltog. Under vintern hade regimen och Solidaritet satt sig till så kallade rundabordssamtal. Där började kommunistregimen förlora kontrollen. Och på sommaren bildade alltså Solidaritet regering.
I nästa vecka kommer minnet av 1989 års händelser att högtidlighållas med minnesmässor, seminarier och mängder av högtidstal. Bland talarna finns förre presidenten Lech Walesa, en gång elektrikern som hoppade över stängslet till Leninvarvet i Gdansk sommaren 1980.
Däremot finns inte Anna Walentynowicz på talarlistan. Hon arbetade på Leninvarvet och det var avskedandet av henne som fick hennes arbetskamrater att strejka och det var till dem Lech Walesa tog sig in.
Hos henne ser Peter Kadhammar upprinnelsen till den rörelse som blev Solidaritet och till hela det stora Sovjetbyggets fall. ”Fru Anna och generalen” heter hans bok om två människor som förkroppsligar motsättningarna i det Polen som på ytan hörde till kommunistsfären men där de oppositionella återfanns både hos arbetare som ville ha rättvisa, hos bönder som drev sina egna gårdar, hos kyrkan som ville värna trosfriheten, hos intellektuella som ville leva i sanning.
Anna W och general Wojciech Jaruzelski hade båda en stark lojalitet mot Polen, Anna mot den arbetarstat som givit henne försörjning och egenvärde, generalen mot nationen Polen, den eviga.