Signerat - Barbro Hedvall.
I går morse var det moderate Gunnar Hökmarks tur i P 1 Morgons serie med partiernas toppkandidater. Då kändes de femton minuter som avsatts för kandidaten respektive de tio minuterna för kommentatorerna som en klar obalans. Gunnar Hökmark är en erfaren politiker, en person som nått en central position i EU-parlamentet – vice ordförande i den största parlamentsgruppen, den konservativa. Han hade något att säga och även om utfrågaren Camilla Kvartoft hann med ett hyggligt antal ämnen hade jag gärna lyssnat längre.
Nu fick den gångna periodens frågor utrymme – och inget fel i det, en ledamot som söker omval ska redovisa sina ställningstaganden, men väljarna är rimligen också intresserade av hur kandidaten ser på framtiden och vilka prioriteringar han kommer att göra.
Efter de tydligen obligatoriska turerna kring EU-parlamentarikernas ersättningar blev det kemikaliedirektiv och Lavaldom. Det förra ämnet gav Gunnar Hökmark möjligheten att resonera kring det bästa kontra det möjliga och nödvändigheten av att kompromissa för att nå resultat. Det är en aspekt som borde tas upp oftare under valrörelsen. Det går förstås bra att vara karsk och blott ha det bästa för ögonen, och att sedan rösta därefter. Dock är inte chansen stor att man med den metoden får med sig parlamentets majoritet. Hela det stora EU-bygget är en balansmaskin vars ändamål är att ”alla ska med”, det blir med nödvändighet en lång process och det blir ofta till att ta det näst bästa eller tredje bästa alternativet.
Den Hökmarkska modellen är kanske inte heroisk – och finner kanske inte nåd hos Svenska naturskyddsföreningen och andra intressegrupper, men den ger i allmänhet resultat. Den är inte heller begränsad till EU-parlamentet, också det svenska partiväsendet innebär kompromissande. När en politiker fördömer sitt parti och talar om att där är lågt i tak, handlar det väldigt ofta om att vederbörande förlorat internt när han sökt stöd för just sin linje.
Slutligen heder åt en politiker som vågar säga att han använder sin lön själv. Och inte heller jamsar om att den är för stor. EU-parlamentarikernas ersättningar, som förvisso är generösa, är också produkter av EU:s stora kompromissmaskineri.