På onsdagen hade turen kommit till Fredrik Reinfeldt i Annika Lantz parti­ledarutfrågning i P1 inför EU-valet. Lantz började med att konstatera att den moderata valplatt­formen omfattade 36 sidor. Och säg, hur många i utanförskapet orkar läsa det?

En relevant fråga eftersom personer i innanförskapet, som till exempel Annika Lantz, uppenbart inte förmår längre än till sidan 12. Det är i alla fall där alla ämnen för hennes frågor slutar. Men det är åtminstone bättre än hennes bisittare som i stort nöjer sig med att deklarera att han är dåligt insatt och undrar om Afrika kan gå med i EU.

Av de 40 minuterna ägnades mycket tid åt klimatet. Därutöver gick åtskilliga minuter till Annika Lantz förslag att Moderaterna borde alliera sig med Socialdemokraterna. Lite handlade om ordförandeskapet och lite om hur Annika Lantz inte hinner läsa igenom Lissabonfördraget före valet (och varför skulle hon göra det? Sveriges riksdag har ju redan sagt ja).

Inga frågor ställdes om finanskris, bankväsende (och eventuella behov av regleringar), arbetsmarknad och åtgärder mot europeisk massarbetslöshet, framtida jordbrukspolitik, Östersjösamarbete, euron och en eventuell ny folkomröstning. Inte heller diskuterades integritetsfrågor (kopplat till exempelvis telekompaketet och Piratpartiets opinionsframgångar), jämställdhetspolitiken (när EU nu börjat lägga sig i den nationella föräldraförsäkringen), EU:s bistånd till järnhårda diktaturer som Eritrea eller Turkiets eventuella EU-medlemskap. Inget sas om Moderaternas omsvängning i Europapolitiken; om hur partiet gått från att vara vidsynt och Europavänligt till att bli mer navelskådande och egennyttigt nationalistiskt.

Jag är en av dem som gillar Annika Lantz och som tycker att hon med sin alldeles egna stil fyller en viktig funktion i P1. Men här måste jag fråga mig vilken? Lyssnarna vet knappast mer om moderat EU-politik efter än före utfrågningen av Reinfeldt. Och sett som ett underhållningsprogram höll det tyvärr heller inte måttet. Så vad är poängen?