Veckan var ungefär som vanligt. Nyheterna duggade tätt om att Grekland åter hade sumpat budgetmålen för att få nästa dos av nödlån från andra EU-länder och IMF. Regeringen svarade med nya åtstramningspaket vars effekt kan betvivlas.

De närmaste dagarna ska långivarnas inspektörer, som åkte hem i protest tidigare i september, återvända till Aten för att döma av läget.

Sänkta pensioner och lägre grundavdrag finns bland de nya medicinerna. Tiotusentals offentliganställda hamnar i en personalpool med 60 procent av lönen, innan de sägs upp om ett år. Panikbeslutet om en ny fastighetsskatt får ingen bortre parentes.

Självklart strejkade facket och utlyste nya aktioner innan de gamla tagit slut. Missnöjet i det socialistiska regeringspartiet Pasok är omfattande ända upp i parlamentet. Oppositionen vägrar lyfta ett finger för att hjälpa till.

BNP sjunker med över 5 procent i år, det var nästan lika illa i fjol och 2012 fortsätter ekonomin att krympa. Arbetslösheten har passerat 16 procent. Hur någon med de förutsättningarna ska betala ett växande skuldberg är en gåta.

I juli kämpade grekerna också mot klockan för att klara kraven för nya lån. Om tre månader blir det dags igen.

Samtidigt tycks insikten öka om att det inte är en fråga om huruvida, utan om när de grekiska skulderna skrivs ned rejält. Marknaden uppskattar sannolikheten till nästan sanning. Greklands finansminister påstås ha sagt det på ett internt partimöte. Och det tyska finansdepartementet ska ha arbetat på olika sådana scenarier i flera månader.

Problemet är att finanskrisen inte bara avslöjade Grekland, ett slags livslögn byggd på statistikfusk. Även andra syndare råkade i kläm: Portugal, Irland, Spanien. Och Italien, där ekonomins storlek utgör både en krockkudde och speciella risker.

Premiärminister Berlusconis kvinnosyn är bedrövlig, men det är hans sätt att i 15 års tid nonchalera Italiens ekonomiska defekter som hotar euron. Statsskulden låg över 100 procent av BNP redan innan den nya valutan infördes, vilket Berlusconi har struntat i. Tillväxten var sämst i EU under hela 2000-talet, men hans regeringar har inget gjort.

Den italienska regeringens senaste sparpaket är motsatsen till vad det borde vara. Där finns inga strukturreformer, få nedskärningar och mest skattehöjningar.

En grekisk statsbankrutt skulle inte i sig välta hela euroområdet. Kruxet är att åtskilliga länders banker sitter med stora innehav av statsobligationer i både Grekland, Italien och resten av Sydeuropa. Ingen vet exakt hur riskbilden ser ut och allt färre litar på varandra.

Grekernas stålbad måste fortsätta, självklart även efter en skuldnedskrivning. De har levt över sina tillgångar i åratal och har inget annat val än att skära ned sin standard till något de har råd med och ingen annan chans än att bygga konkurrenskraft i fler branscher än sandstränder.

Men Italien måste också skärpa sig: det är svårt att få ordning på euron så länge en av de största ekonomierna drar benen efter sig. Under tiden måste staterna ställa upp skyddsvallar runt det europeiska banksystemet.

Tyvärr finns ingen garanti för att Grekland – eller Italien – klarar det de måste. Det kan bli en lång och kall vinter.