Så är anden ur flaskan. Även om Greklands statsbankrutt blir tillfällig, så erkände euroländernas toppmöte förra veckan i princip möjligheten att ett medlemsland kan gå i konkurs.
En annan viktig princip har också knäsatts, efter att Tyskland insisterat. Privata investerare får ta en del av bördan för att sanera Grekland, eftersom de tagit en risk när de lånat ut pengar. Det är en framgång för förbundskansler Angela Merkel, även om hon i stället gett efter på åtskilliga punkter.
Det nya räddningspaketet innebär mer nödlån till grekerna, med längre löptid och en ränta som normalt bara kreditvärdiga länder får. Euroländerna backar också upp räddningsfonden EFSF med större garantier och befogenheter. EFSF ska kunna agera även om inget akutläge råder (läs Italien och Spanien) och pumpa in pengar i banker på fallrepet (grekiska står först i kön). Fonden ska däremot inte bli större, vilket inte är särskilt logiskt.
EFSF ska dessutom kunna köpa stats-obligationer på andrahandsmarknaden, där kursen är lägre än den nominella. Detta är ett av flera sätt att låta banker och finansinstitut vara med och betala. Privata investerare ska också förmås att ”frivilligt” byta ut sina obligationer mot andra med senare förfallodatum och lägre ränta.
Euroländerna har ansträngt sig, och uppgörelsen var betydligt bättre än kaos. Likväl finns många frågetecken kvar.
För det första minskar visserligen Greklands skuldberg. Bedömningarna av vad som blir kvar varierar från 125 till 150 procent av BNP, där den lägre siffran grundas på rosiga tillväxtprognoser. När ekonomin krymper är det svårt att få ihop till räntan. Oavsett utfallet är skuldbördan fortfarande övermäktig.
För det andra är utgångspunkten för räddningspaketet att Grekland klarar sina utlovade åtstramningar och privatiseringar, liksom att man får ordning på skatteuppbörden. Reformerna som ska ge grekerna en konkurrenskraft de aldrig har haft är ännu i sin linda. Strejkerna mot regeringens krisprogram fortsätter, och det fackliga motståndet mot att sälja statliga företag är obrutet. Dessutom finns det skäl att tvivla på att det inom den knappa tidsramen går att hitta så många ivriga och kapitalstarka köpare.
För det tredje är det privata bidraget till Grekland oklart, men hur som helst ganska litet. I genomsnitt kommer skulderna att skrivas ned med 20 procent, att jämföra med att papperen på den öppna marknaden redan har tappat hälften av sitt värde. De privata långivarna får ett hyggligt avtal, medan skattebetalarna i Tyskland och andra stabila länder tar det mesta av notan. Det återstår att se vad opinionen i norra Europa säger om det.
Dessutom försökte eurotoppmötet slå fast att det bara är i Grekland som privata långivare riskerar förluster. Irland, med liknande bekymmer, och Portugal får inte följa efter. Låt se hur marknaden bedömer den utfästelsen.
På flera sätt är eurozonen nu på väg mot en mer gemensam finanspolitik, vilket har för- och nackdelar. Eurons hälsa förutsätter större ekonomisk likhet mellan länderna i valutaunionen. Men att med dagens skillnader låta alla garantera varandras skulder – i praktiken låta starka länder som Tyskland bära svaga som Grekland – lär ge motreaktioner. Tyskarna får dessutom betala en gång till, med högre räntor, eftersom de tar på sig en grekisk risk.
Greklands problem är exceptionella. Åratal av att leva långt över sina tillgångar, och dölja det bakom statistikfusk, gör landet speciellt. Men skuldkrisen i Europa omfattar fler länder, och om den på allvar slår till mot Spanien eller Italien är följderna svåra att överblicka.
Våren 2010 var det rätt att försöka få Grekland på fötter med det första räddningspaketet. Sedan ett halvår tillbaka har det stått klart att den planen misslyckats. Men både Tyskland, Frankrike och Europeiska centralbanken har käbblat, förnekat och förhalat.
Euroländerna kunde tydligen inte komma längre just nu. Men frågan om en mer realistisk nedskrivning av Greklands skulder måste snart ställas igen.