I veckans nummer av The Economist finns en artikel med rubriken: ”Slutet för Monnet”.
Tidskriften hävdar att byråkraternas och teknokraternas välde i EU har kommit till vägs ände. Att den metod som Jean Monnet uppfann på 1950-talet, och som allt sedan dess har använts för att skapa det som i fördragen kallas ”en allt fastare sammanslutning” av unionens medlemsländer, inte längre fungerar.
Nu måste väljarna ta ställning, anser tidskriften. Vill medborgarna fortsätta på vägen mot europeisk enhet, förvandla valutaunionen till en finanspolitisk union och därmed göra den ännu mer lik ett slags Europas förenta stater: Ja eller Nej?
Eurokrisen ställer onekligen ett antal grundläggande frågor på sin spets.
The Economist har rätt i att varken euron eller EU kommer att överleva utan medborgarnas stöd. Om det inte finns politisk vilja kommer inga juridiskt finurliga regelverk eller stödpaket i världen att räcka för att rädda unionen.
Det vore däremot ett misstag att begrava Jean Monnet.
Han kallas ofta för EU:s grundare och var en egensinnig och självutnämnd världsförbättrare, präglad av erfarenheterna från 1900-talets två världskrig.
Monnet fruktade att det skulle bli nya krig om inte Europas små länder inledde ett annorlunda och tätare samarbete. Men han misstrodde nationernas förmåga och vilja att överskrida sina egna gränser.
Därför skapade han en mekanism för samarbete mellan suveräna stater. Och trots att han inte hade någon formell makt eller politisk position lyckades han övertyga både Frankrike och Västtyskland om att börja använda den.
Länder som ville vara med i Europasamarbetet överlämnade en bit nationell makt till överstatliga institutioner, där besluten fattades gemensamt. Sedan kontrollerade tjänstemän att medlemsländerna följde reglerna och straffade dem som struntade i det.
Monnet hoppades att överstatliga, tvingande beslut skulle användas mer och mer inom allt fler områden. På så sätt skulle Europa svetsas ihop, nästan utan att det märktes.
Så blev det också – ända fram till i dag.
Bakom ett ogenomträngligt myller av krångliga förordningar om tullar och kvoter och fri rörlighet växte något större fram. Det som började med kol och stål fortsatte med handel, jordbruk och miljö och omfattar i vår tid också rättsligt samarbete, vilket var ett stort steg att ta.
Valutasamarbetet innebär den mest långtgående tillämpningen av Monnets metod. Med euron har också hela EU-bygget till slut blivit synligt. Inte så konstigt om medborgare undrar varför det uppförts – och vem som är beställare.
Vad som behövs är därför fler öppna dörrar överallt och bättre koppling till de nationella demokratierna. Att det knappt sas ett ord om EU under valrörelsen i Sverige 2010 visar hur illa det är ställt, och på samma sätt fungerar det i alla medlemsländer.
De politiska ledarna måste diskutera, försvara och ta ansvar för de beslut som de är med om att fatta i Bryssel. Annars är risken att populisterna snart styr debatten överallt.
Det är alltså inte Monnets metod som är problemet.
Precis som på hans tid är det i dag svårt att svara ett tydligt Ja eller Nej på frågan om EU ska förvandlas till Europas förenta stater. Därför är det omöjligt för The Economist att få ett enkelt besked.
Europas många små demokratier har fortsatt behov av att hålla ihop och försöka lösa gemensamma problem. Men det finns ingen helt färdig modell för hur samarbetet ska utformas. I stället måste det fortsätta att växa fram successivt, efter behov och i takt med tiden.
Monnet skapade ett flexibelt sätt att styra Europa, där misstag också kan rättas till. Hans uppfinning fungerar fortfarande, men måste syresättas med mer demokrati.