Signerat - Annika Ström Melin.
Greklands ekonomiska problem har utvecklats till en svår prövning för EU:s valuta.
I gårdagens Financial Times varnade Otmar Issing, tidigare en av Europeiska centralbankens tungviktare, för EU-hjälp till Grekland. Men Issing påminde också om att han, liksom många ekonomer, under 1990-talet ville ha ett tätare politiskt samarbete innan EU tog steget in i en valutaunion.
Han resonerade alltså på samma sätt, men från en helt annan utgångspunkt, som många euromoståndare i Sverige. De varnade för den politiska union som Issing förespråkade.
Statsminister Göran Perssons utdragna eurovånda handlade också om valutunionens konstruktion. Går det att ha gemensam valuta utan att också ha gemensam ekonomisk politik? Den frågan vände och vred Persson på under flera års tid.
Det borde vid det här laget vara klart att svaret är nej. Den aktuella krisen har redan lett till mer gemensam ekonomisk politik i EU.
Grekland har satts under något som liknar ekonomiskt förmyndarskap. Vid presskonferensen efter mötet med EU:s finansministrar i går förklarade Olli Rehn att kommissionen är på väg till Aten för att kontrollera att stabilitetsprogrammet genomförs. Dessutom ska Eurostat få större makt att övervaka alla medlemsländers nationella, ekonomiska statistik. Och det kommer säkert mer.
Otmar Issing hade alltså rätt när han på 1990-talet argumenterade för att en valutunion inte klarar sig utan en politisk. Men han borde inse att nödlån till Grekland kan behövas för att rädda valutasamarbetet i dag.
Visst har också euromotståndarna rätt när de hävdar att monetärt samarbete kommer att leda till mer av gemensam ekonomisk politik i EU. Deras misstag är att de tror att det inte behövs.