Det europeiska par som styr Europa är inte jämlikt. Paris har blivit beroende av det starkare Berlin.
I kväll ska Nicolas Sarkozy hålla ett stort tal om Europa.
5.000 åhörare har bjudits in för att lyssna när den franska presidenten stiger upp i talarstolen i Toulon.
Linjetalet är en uppladdning inför toppmötet i början av december då allt handlar om eurokrisen.
Förhandlingar pågår för fullt, men i kväll kommer Sarkozy säkert betona samarbetet med och sin uppskattning av Angela Merkel.
Alla som lyssnar vet dock att relationen inte bygger på djup kärlek, utan på intresse av och vilja att vara tillsammans.
Den impulsive Sarkozy hade inledningsvis svårt att förstå sig på den eftertänksamma Merkel. Men sedan finanskrisen svepte in över Europa har de uppträtt allt mer sammansvetsat. Under ytan finns dock motsättningar kvar och det är tydligt att en av de två är starkare.
”Ja, Frankrike är försvagat”, säger Yves Bertoncini, generalsekreterare för Notre Europe, en tankesmedja som inrättats av EU-kommissionens tidigare ordförande Jacques Delors.
Vi träffas på hans kontor i centrala Paris. På väggen sitter ett inramat foto på utrikesminister Schuman under den historiska presskonferensen den 9 maj 1950.
För Frankrike handlade Europa den gången och fortfarande framför allt om Tyskland, men kontakten har blivit allt mindre jämlik.
Därför är den nuvarande krisen också en fråga om identitet och självuppfattning för Frankrike.
Det som alla franska presidenter sedan andra världskriget ansett vara en mardröm och försökt förhindra har blivit verklighet: Tyskland är åter störst och starkast i Europa.
Det handlar delvis om realiteter. Tyskland har ungefär 80 miljoner invånare, Frankrike 60. Om två år, när Lissabonsfördragets nya röstregler träder i kraft, kommer den tyska befolkningens storlek dessutom ge större formell beslutkraft. 2014 fördubblas Tysklands röststyrka i rådet.
Den tyska ekonomin är också relativt välskött, medan den franska är i uselt skick. ”När Frankrike i dag ropar på Europa handlar det alltså delvis om att rädda sig själv”, säger Yves Bertonici.
Den förändrade maktbalansen har haft ett politiskt pris. Under eurokrisen har Sarkozy tvingats acceptera mycket som han inledningsvis motsatt sig.
I somras ville han inte pressa privata långivare att skriva ned fordringarna på Grekland med hela 50 procent. Så blev det ändå.
I höstas sa han nej till förslaget att bankerna skulle rekapitaliseras. Men så blev det.
Nu vill Frankrike ha ett mellanstatligt avtal mellan de 17 euroländerna som grund för en starkare ekonomisk samordning. Berlin kräver istället att fördragen ändras och ovillkorlig budgetdisciplin inrättas i hela euroområdet. Och så kommer det sannolikt att bli.
Det finns alltså motsättningar, men de ska inte heller överdrivas.
Tyskland behöver också Frankrike. ”Angela Merkel kan inte stå ensam kvar på fotot” konstaterar Yves Bertonici.
Kanske går därför Berlin till slut med på att Europeiska centralbanken gör mer aktiva försök att rädda euron.
Men det kommer i så fall inte att ske genom politiska diktat.
ECB:s oberoende ska garanteras, lovade också Nicolas Sarkozy när han talade i Strasbourg förra veckan. Frankrikes president har börjat låta nästan tysk, även när han talar franska.