Europas ledare möts och pratar, men någon ordning på eurokrisen får de inte. Röran på finansmarknaderna fortsätter och gäller inte bara Grekland. Räntetrycket hårdnar även på Italien och Spanien.

Efter månader av villrådighet verkar eurozonens finansministrar ha fått klart för sig att Greklands skuldberg måste trimmas, men är inte överens om hur. Så långt som till en ordnad nedskrivning har de inte kommit.

De nödvändiga besluten saknas. På så sätt är eurokrisen både ekonomisk och politisk. Precis som Grekland uppvisar exempelvis Italien dessutom en nationell dimension av bekymren. Och den italienska ekonomins storlek kan få vem som helst att darra.

Grekland fuskade sig in i eurosamarbetet, men Italien hade inte heller fått vara med om reglerna följts. Statsskulden har legat över 100 procent av BNP i 20 år, mot valutaunionens krav på 60 procent. Vanans makt har i och för sig skapat en väldig inhemsk obligationsmarknad, men hälften av statsskulden finansieras utomlands.

Finansminister Giulio Tremonti har hållit budgetunderskottet på en hyfsad nivå. När räntorna stiger får Italien ändå problem. Det åtstramningspaket regeringen lagt fram för parlamentet är tyvärr baktungt av åtgärder som ska vidtas senare. Och Tremonti ansätts från flera håll.

Premiärminister Silvio Berlusconi är som vanligt inblandad i en hoper rättegångar och letar popularitetshöjande medel. Han har alltid prioriterat försvaret av sitt företagsimperium framför ekonomiska reformer, men angriper nu offentligt Tremontis sparande och kräver skattesänkningar.

Berlusconi trampade dock rejält snett när han försökte smyga in en budgetklausul för att skydda sig mot ett privat skadeståndskrav. Tremonti själv har hamnat i lag med korruptionsmisstänkta. De politiska förutsättningarna för stabilitet svajar således.

Italien är eurozonens tredje största ekonomi, men delar defekter med andra Medelhavsländer. Tillväxt och produktivitet har sackat efter EU-snittet sedan euron infördes. Den offentliga sektorn är överviktig, de sociala förmånerna frikostiga. Skattesmitning och svartjobb är specialiteter.

Allt är inte Berlusconis fel. Men han står i vägen för allt som behöver göras.