Dramat utspelade sig i parallella akter. Parlamentet samlades i Rom för att debattera det senaste åtstramningspaketet, ihoptotat under kaotiska former. Samtidigt firade facket generalstrejk och demonstrerade mot alla slags besparingar i offentliga sektorn och förändringar på arbetsmarknaden.

Två enkla diagram i tidningen Financial Times visade en annan sida av krisen i Italien. Sedan euron anlände för ett decennium sedan har produktiviteten i landet minskat kraftigt jämfört med Tyskland. Men medan de tyska lönerna har ökat med 5 procent, har de italienska stigit med nästan 40 procent.

Lägg därtill en statsskuld på 120 procent av BNP. Siffran var över 100 redan på lirens tid, vilket borde ha diskvalificerat Italien från euron, men ingen regering har ens försökt göra något åt saken. Att tillväxten på 2000-talet varit sämst i EU har inte hjälpt.

Italien hade behövt en politisk ledning, men har Silvio Berlusconi. Premiärministern ägnar mycket tid åt att försvara sig själv och sitt företagsimperium mot rättsväsendet, men är ointresserad av ekonomiska reformer som får landet att fungera.

Regeringen lade fram en sparplan i juli, men finansmarknaderna såg snart att det mesta skulle träda i kraft först efter valet 2013. De italienska räntorna rusade i höjden igen, och Europeiska centralbanken (ECB) ryckte in med direkta köp av statsobligationer. Villkoret var en seriös budget och strukturreformer.

I ett par veckors tid har regeringsförslagen i stället åkt in och ut i löjeväckande fart. Någon trovärdig metod för att nå budgetbalans och kapa statsskulden kan inte skönjas. Ett femtioelfte löfte om att bekämpa skattesmitning övertygar inte.

ECB:s ingripande kan ses som nödvändigt; Italien är för stort för att tillåtas falla. Ett sådant konstaterande ger dessvärre Berlusconi och hans vänner chansen att dra benen efter sig. Den som räknar med att bli räddad kan fuska med både besparingar och strukturreformer.

Väljarförtroendet för regeringen och Berlusconi har sjunkit. Å andra sidan säger en majoritet av italienarna också nej till nedskärningar. Eurokrisen har några kapitel kvar.