Signerat – Gunnar Jonsson.
Att byta namn på något som fått dålig klang är en vanlig variant av politiskt nyspråk. När EU-kommissionen i veckan lanserade sina förslag om euroobligationer kallades de följaktligen stabilitetsobligationer i stället. Vem säger nej till stabilitet?
Grundtanken är ändå densamma: att alla euroländer i högre eller mindre grad ska stå för varandras skulder. Parallellt vill kommissionen ge sig själv rätt att ingripa i nationella budgetar redan innan de presenteras för medlemsländernas parlament. Det andra är ett försök att blidka Tyskland, som avskyr det första.
Tyskarna har två huvudinvändningar mot euroobligationerna. Nummer ett är att de ger lägre ränta för vissa (Grekland och Italien gillar modellen), men högre för andra (just det, Tyskland). Det är ju hela poängen, protesterar förespråkarna. Men på så vis skulle skillnaden i risk se ut att försvinna för investeringar i stater som faktiskt har olika risk. Skuldkrisen tog död på den illusionen, men EU-kommissionen vill ha den tillbaka.
Argument två är ännu tyngre: incitamenten att sköta sina statsfinanser och genomföra nödvändiga reformer beskärs. Grekland har svårt nog trots dagens skyhöga obligationsräntor.
Här erbjuder alltså kommissionen sina tjänster. Ordförande José Manuel Barroso har stått offside under hela krisen, eftersom Tyskland och Frankrike helst sköter ruljangsen själva. Klart att Barroso gärna tar hand om hela euroområdets statsbudgetar.
Det finns goda skäl för mer ekonomiskt samarbete och bättre kontroll över medlemmarnas finanspolitik. Men nationella prioriteringar görs inte bäst i Bryssel. Den väldiga europeiska budgetmyndighet som anas i Barrosos drömmar skulle kunna bli ett byråkratiskt vidunder.
Euroobligationer behöver inte i sig vara en dålig plan. När eurozonen växt ihop och, låt oss säga, Greklands konkurrenskraft liknar Tysklands blir de kanske naturliga. Som akut krislösning är EU-kommissionens vision oanvändbar.
På torsdagen möttes förbundskansler Merkel och president Sarkozy för att byta grejer: EU-fördragsändringar mot en större krisroll för Europeiska centralbanken. Det är fortfarande hos ECB svaren måste sökas.