Det var direkt plågsamt att lyssna på EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso i går morse. Han framträdde i Europaparlamentet och höll sitt stora tal om den pågående krisen.

I Barrosos huvud är lösningen lätt som en plätt: mer och mer EU, på alla plan.

Har han helt förlorat kontakten med den politiska verkligheten i medlemsländerna? Tydligen.

Barroso vill ha euroobligationer och en ny EU-skatt på finansiella transaktioner som ska bidra till betalningen av den urspårade jordbrukspolitiken och andra gemensamma åtaganden i unionen.

Han hävdade också att en ”fullbordad” union ska ”göra slut på illusionen att det går att ha en gemensam valuta utan ekonomisk politik” och han vill få bort ofoget att ”de långsamma blockerar andras beslut”. Allt detta går betydligt längre än besluten om bättre samordning, kontroll och budgetdisciplin som parlamentet fattade i går.

Men är det verkligen läge för ett jättekliv i federalistisk riktning? Nej, det krävs politisk realism och fingertoppskänsla för att navigera rätt i Europa just nu.

Barroso har rätt i att krisen kräver sammanhållning och politiker som försvarar samarbetet. Men själv är han en välavlönad tjänsteman som inte riskerar någonting när han talar vackert men orealistiskt i Europaparlamentet. Det är nationella politiska ledare som måste våga stå upp för EU och äntligen göra allt de lovat på hemmaplan.

Dessutom ger Barroso EU-motståndarna vatten på deras kvarn när han förklarar att det var befängt att tro att en valutaunion kan fungera utan en ekonomisk union.

Det kan tolkas som om euron har lurats på medborgarna med löfte om att det inte alls innebar något mer än en valuta, trots att alla visste att det egentligen handlade om mycket mer. Det var ju precis en sådan konspiration som euromotståndarna hävdade låg bakom valutaunionen.

Det är möjligt att tjänstemännen som lever i bubblan i Bryssel inbillar sig att det är dags för det stora europeiska språnget.

Men risken med de nya, alltför långtgående förslagen är att Barroso provocerar dem som trots allt kämpar för att hålla ihop.

Han uppträder uppblåst – och risken är att han spricker.