När han valdes visste ytterst få vem han var. EU:s nye president Herman Van Rompuy fanns visserligen på Facebook redan i november förra året. Då hade han 69 vänner, i dag har han 2.098.
Han skriver fortfarande haikudikter som publiceras på den egna hemsidan. Herman Van Rompuy lever ett öppet liv på nätet, men framstår samtidigt som blyg och tillbakadragen.
Han tillbringar gärna tid i avskildhet i kloster, men lägger också ut privata bilder på internet. Det sägs att han egentligen längtar efter att åka på långresa i husvagn tillsammans med sin fru, men har alltså i stället tackat ja till att leda EU.
Han ler milt och ser ibland lätt förvirrad ut, men ska inte underskattas. Han vet vad han vill och efter två månader som EU:s förste president har hans politiska konturer börjat klarna. Det som framträder är delvis oroande.
Under januari höll han två längre tal. Det första framträdandet skedde den 7 januari inför en grupp kristdemokratiska politiker i tyska Wildbad Kreuth. Han tolkade sitt nya uppdrag som EU:s president och det skedde alltså för allra första gången inför tyska partifränder.
Alla som efter valet av Herman Van Rompuy har hävdat att hans uppdrag inte alls innehåller särskilt märkvärdiga maktbefogenheter bör läsa talet. Han vill visst styra EU.
Det verkar till exempel som om han anser att enbart stats- och regeringscheferna ska diskutera och lägga fast EU:s nya tillväxtstrategi. Det skulle innebära mer makt till Europeiska rådet på ett sätt som ingen tidigare ens har diskuterat.
Han talar om två prioriterade områden för EU: ekonomin och klimatet. Han tar upp fortsatt utvidgning i några ynka meningar. Då handlar det enbart om länderna på västra Balkan. Turkiet nämns inte med ett enda ord. Det är mycket illavarslande.
Det andra längre anförandet höll Herman Van Rompuy i Paris den 25 januari. Det hade rubriken ”Kulturen, globaliseringen och Europa: Google mot Proust?”. I talet hävdar han att EU inte alls började byggas 1950, utan har vuxit fram i etapper. Det började med kristendomen på medeltiden, forsatte med upplysningen på 1700-talet och fullbordades med det ekonomiska och politiska samarbetet under 1900-talets andra hälft.
Reaktionerna däremellan – Luther, Calvin och 1800-talets nationalism – förebådade kommande faser i utvecklingen, anser han. Kyrkan banade väg för såväl upplysningen som Europas enhet. Att Galileo dömdes av inkvisitionens domstol var bara ett tråkigt undantag.
Det är med andra ord en djupt konservativ katolik som talar. Hans blyga framtoning är visserligen sympatisk och det skulle kanske vara berikande att delta i ett seminarium där han talar om Europas historia och framtid. Men han har lämnat klostret och ska leda EU. Då får hans tal en mycket speciell klang.
En förklaring till EU:s relativa framgång är nämligen att unionen inte har fördjupat sig i diskussioner om identitet, historia och kultur. Samarbetet har handlat om fri rörlighet, ekonomi och trista detaljregleringar, vilket är dess styrka. Starka överstatliga institutioner – inte enbart stats- och regeringschefer framför en brasa – har garanterat samarbetets fortlevnad.
Visst har unionen dessutom en själ. EU-samarbetet bygger på värderingar som framstod som särskilt viktiga efter andra världskrigets slut: demokrati, rättsstatens principer och medborgerliga fri- och rättigheter. Det borde framhållas oftare.
Men om Herman Van Rompuy vill koppla EU till kyrkan, kristendomen och Europas historia kommer han att leda unionen in i splittring och problem. Det finns en hel del i Europas förflutna som inte är lika vackert. Och i det kulturellt definerade EU som Van Rompuy talar om kommer Turkiet aldrig att släppas in.