Bryssel. EU-kommissionens vice ordförande Margot Wallström är märkbart upprörd när hon konstaterar att endast två av Europaparlamentets tolv talmän genom tiderna har varit kvinnor – ett ”extraordinärt misslyckande”. Efter att moderatorn insisterat räknar Wallström utan betänketid upp en rad tänkbara kvinnliga kandidater. Själv ska hon flytta hem till Värmland efter snart 10 år i Bryssel. Men där finns Österrikes före detta utrikesminister Ursula Plassnik, Greklands utrikesminister Dora Bakoyannis, Finlands president Tarja Halonen, Tysklands förbundskansler Angela Merkel… Men: ”De är osynliga. I debatterna börjar vi alltid med att diskutera manliga namn”, berättar Wallström uppgivet.

För några år sedan hade ett annat namn varit självskrivet på listan: Anna Lindh. Nu sitter vi i den sal i Europaparlamentet som alldeles för tidigt – och av tragiska orsaker – fått hennes namn. Jag var inget fan av Lindhs utrikespolitik, men jag beundrade hennes engagemang i demokratifrågor. Anna Lindh hade sannolikt uppskattat det här journalistseminariet, som inför internationella kvinnodagen vill uppmärksamma medierna på en viktig aspekt av valet till Europaparlamentet den 7 juni: kvinnors valdeltagande.

I den senaste Eurobarometern har 35 000 kvinnor från de 27 medlemsländerna intervjuats om valet. Mindre än hundra dagar återstår och svaren är inte lovande. Det samlade resultatet från de tre senaste Eurobarometrarna visar att europeiska kvinnor kan mindre om EU än männen. De är också mer likgiltiga inför europeisk politik.

Men opinionsmätningen belyser ett problem som diskuteras alldeles för sällan, nämligen kvinnofrågornas bottennotering i politiken. Bör man verkligen ta svaret bokstavligt, när en tredjedel av kvinnorna uppger att de aldrig talar om politik? Det kan lika gärna handla om att ämnen som mammaledighet, sexuella trakasserier på arbetsplatsen och lika lön för lika arbete fortfarande har så låg status i många EU-länder att de inte uppfattas som politik – utan som ”kvinnognäll”. Även av kvinnorna själva.

Det genom seminariet frånvarande klassperspektivet gör sig påmint på ett generande sätt när invandrarkvinnor iklädda gammaldags, svart-vita serveringsuniformer börjar tassa omkring och servera de deltagande medelklasskvinnorna te ur Europaparlamentets silverkannor.

Ingen tycks reagera. Ändå berör många av de problem som lyfts fram främst arbetarklassens kvinnor. Det är de som faller offer för trafficking. Det är de som drar ned undersökningsresultaten genom att inte kunna svara på när exakt valet till Europaparlamentet hålls (alla plockar inte upp en International Herald Tribune på morgonplanet till Strasbourg).

Det är ett stort problem att Bryssels kompetenta karriärkvinnor fortfarande blir överkörda i maktens korridorer efter år av jämställdhetsinsatser. För att verkligen kunna representera Europas befolkning krävs långt fler kvinnor på EU:s toppositioner än i nuläget. Vi vet från exempelvis FN att om kvinnor är bättre representerade, hamnar också kvinnofrågor på agendan. Men servitriserna i parlamentssalen är inte bara förbigångna – de är osynliga.

I Bryssel vet man också att kvinnor i flertalet EU-länder befinner sig på samma jämställdhetsnivå som de svenska kvinnorna för ett halvt sekel sedan. Om detta kompletterades med en större medvetenhet om klassklyftorna – som i många medlemsländer är bråddjupa – skulle EU:s insatser för jämställdheten bli än mer effektiva.

Margot Wallström har helt rätt när hon säger att en demokrati som inte gör plats för 52 procent av befolkningen i rummet där besluten fattas, inte är någon riktig demokrati. Men för att feminism ska fungera i praktiken krävs att den är inkluderande. Utmaningen blir därför att nå ut till de kvinnor vars största bit i ”livspusslet” handlar om hur de ska få mat på bordet nästa dag.