I dessa dagar tänker jag ofta på Pierre Werner – mannen som för fyrtio år sedan presenterade den första eurorapporten. Visserligen är Werner död sedan åtta år, men hans ande svävar över diskussionerna om hur den aktuella krisen ska lösas.

Därför är det synd att finansminister Anders Borg aldrig fick möjlighet att tala med Werner. Kanske skulle han då ha förstått mer av vilka drivkrafter som ligger bakom valutasamarbetet i dag.

Själv hade jag en gång turen att hamna bredvid Werner. Det var i Luxemburg någon gång i 1990-talets slut och han deltog som hedersgäst vid en nationell luxemburgsk ceremoni. Han hyllades som en av storhertigdömets stora.

Efter talen och applåderna fick jag en kort intervju. Han var lite böjd, men blicken var öppen och ljus. Nej, han hade aldrig tvivlat, svarade han. Han hade alltid varit övertygad om att EU:s ledare en dag skulle öppna byrålådan och ta fram hans rapport om behovet av en europeisk valutaunion igen.

Den gången fanns det bara tid för några korta frågor. Men i två tjocka volymer – ”Itinéraires luxembourgeois et européens” – har Werner beskrivit bakgrunden till sin tro på behovet av samarbete i Europa.

Han föddes 1913 och präglades, liksom alla i sin generation, av erfarenheter från andra världskriget. Han hörde till dem som vägrade samarbeta med den tyska ockupationsmakten och som efter kriget stakade ut en ny väg för sitt land.

Aldrig mer skulle lilla Luxemburg trampas ned. Aldrig mer skulle storhertigdömet hamna i kläm mellan Europas stormakter. Som premiärminister ledde han Luxemburg in i Europas kärna under 1960- och 70-talen. Ur Pierre Werners och de flesta luxemburgares perspektiv är EU framför allt ett skydd mot stora och potentiellt aggressiva grannar.

Det är därför nästan alla luxemburgare är EU-vänner. Trots att landet inte är större än Skåne och befolkningen ungefär lika stor som Göteborgs har många av ­EU:s ledande företrädare kommit därifrån. I dag styr Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker, den mäktiga eurogruppen. För honom, liksom för Werner, är den gemensamma valutan ett medel för att svetsa Europas länder närmare varandra.

Men när Pierre Werner i oktober 1970 lade fram sin rapport om en ekonomisk och monetär union blev det inga ovationer. Frankrikes dåvarande president Pompidou blev rasande. Inte nog med att Pierre Werner ville införa en gemensam valuta, han ansåg också att skatterna successivt borde harmoniseras och att det skulle behövas en större gemensam budget.

Men Werner poängterade också att medlemsländernas självbestämmande skulle respekteras. Bakom Luxemburgs vilja att ena Europa har det aldrig funnits en önskan att utplåna storhertigdömets suveränitet. Men en gemensam valuta utan gemensam ekonomisk politik skulle inte fungera, resonerade Werner.

Hans rapport stoppades dock undan. Den plockades inte fram igen förrän under 1980-talet. En del av hans slutsatser bakades in i Maastrichtfördraget som ligger till grund för dagens valutasamarbete. Det som handlade om gemensam ekonomisk politik har inte tagits fram förrän nu.

När Jean-Claude Juncker i måndags kväll förklarade att han står bakom EU-kommissionens förslag om mer gemensam ekonomisk styrning i EU följer han alltså en plan. Om finansminister Anders Borg vill veta vad den går ut på är det en god idé att leta fram Pierre Werners gamla rapport. Den håller än.