EU är starkast av de två. Men när det gäller mänskliga rättigheter är unionen fortfarande en dvärg i jämförelse med Europarådet.
Om ett halvår är hans uppdrag över.
Då har Thomas Hammarberg varit Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter i sex år och hans nyligen publicerade bok ”Retoriken och verkligheten” (Atlas) är ett slags dystert bokslut.
Europa talar vackert om mänskliga rättigheter och verkar tro att kontinentens problem är lösta, men den självbilden stämmer inte alls, anser han.
”Jag har upplevt överdoser av självbelåtenhet och ett minimum av självkritik”, skriver Thomas Hammarberg.
Det handlar till exempel om fortsatta förföljelser och eländiga villkor för romer, tilltagande främlingsfientlighet och en asylpolitik som inte fungerar.
Så vad kan – och bör – Europa göra?
Varje land och varje regering har förstås ett grundläggande ansvar. Men det finns också två organisationer som delar på och ibland tyvärr konkurrerar om uppdraget att övervaka och gripa in när mänskliga rättigheter kränks: EU och Europarådet.
Ofta blandas de två samman.
Europarådet är en något äldre och större mellanstatlig organisation vars verksamhet ända från början framför allt har handlat om mänskliga rättigheter.
Det pratas mycket i Europarådet och de 47 medlemsländerna styrs inte med hjälp av gemensamma lagar, men alla har lovat att följa Europakonventionen och måste rätta sig efter utslagen i Europadomstolen i Strasbourg.
EU är en något yngre överstatlig organisation som fram till ganska nyligen framför allt har använt sin makt för att skapa en inre marknad med fri rörlighet. I takt med att unionen och dess inflytande växer har dock den gemensamma politiken närmat sig frågor som rör mänskliga rättigheter.
Det är nödvändigt. Men eftersom EU har blivit en betydligt starkare och mer effektiv organisation finns det risk för att unionen börjar betrakta och behandla Europarådet som en kusin från landet.
Så är det redan, förklarar Thomas Hammarberg under ett besök i Stockholm när vi träffas över en kopp kaffe.
”För ett år sedan blev Europarådet utmanövrerat av EU:s kommissionär Neelie Kroes”, anser han.
Den gången handlade det om Ungerns utskällda medielag.
Regeringen i Budapest krävde ”balanserad rapportering” och ville låta staten styra ungerska medier på olika sätt.
Det ledde till protester från många håll och skarp kritik från Europarådet. För första gången någonsin grep också EU in i en fråga som rörde yttrandefriheten i ett medlemsland.
Neelie Kroes krävde förändringar och den ungerska regeringen backade.
”Men det var helt otillräckligt”, tycker Thomas Hammarberg.
Han anser att EU:s synpunkter var alltför tekniska och Europarådet hade fler allvarliga invändningar som rörde helheten i den ungerska medielagen. Thomas Hammarberg verkar fortfarande upprörd över att Neelie Kroes avfärdade Europarådets synpunkter.
Den ungerska regeringen lyssnade enbart på EU. När Thomas Hammarberg reste till Budapest för att framföra Europarådets kritik fick han åka hem igen med oförrättat ärende.
Men visar inte detta att EU är en starkare och mer effektiv organisation?
”Jo, men därför har EU ett ansvar för att hantera sin styrka så att Europarådet inte begränsas”, säger Thomas Hammarberg.
Det har han rätt i.
Visst är Europarådet en pratigare och därmed svagare sammanslutning än EU. Faran är också att Europadomstolen drunknar i alla mål som rör kränkningar av mänskliga rättigheter i Ryssland eller Turkiet.
Men just av det skälet behöver organisationen stöd av EU.
Unionen borde vara stolt över Europarådets långa erfarenhet av att främja mänskliga rättigheter i hela Europa.
Det vore ett bakslag för hela kontinenten om Europadomstolen brakar ihop. Därför är det märkligt att tjänstemännen i Bryssel ägnar sig åt att baktala och bekämpa den alleuropeiska systerorganisationen i Strasbourg.
När det gäller mänskliga rättigheter kan Europa dessutom inte slå sig till ro med det som EU orkar och kan göra.
Den statliga styrningen av medierna i Ungern är till exempel fortfarande anmärkningsvärt hård.
Om unionen ändå är nöjd med de ändringar som gjorts beror det delvis på att de gemensamma lagarna inte tillåter Bryssel att lägga sig i.
Fortsatt bevakning av hur principen om yttrandefrihet tillämpas i Ungern och andra medlemsländer gagnar hela Europa – och EU.