Den politiska klassen i Grekland har med staten som virtuell pant lånat pengar utomlands som sedan mot röstsedlar i valurnan delats ut till olika klientelgrupper.

Klientelism står för – här mycket förenklat – hur herrskap (patroner) och tjänstefolk (klienter) arrangerar sig med varandra. Nästan alltid sker det asymmetriskt och ojämlikt. Och ändå händer det att parterna byter roller, som i den italienska commedia dell’arte: husets herre befinner sig plötsligt i händerna på sin lakej.

Åtminstone den läsare som går på Operan vet vad en Figaro är kapabel till.

Men oavsett vem som till sist är mäktigast förblir det ett system av över- och underordning. Med hur liknande problem regleras i en modern stat har klientelism därför föga att göra. Mest utbredd är den just där ekonomisk tillväxt, parlamentarisk demokrati, ett civilt samhälle och modernismen som sådan är av sent datum och ännu svagt utvecklade.

Klientelism är ett resultat av allt detta – men samtidigt en förmodern världs försök att värja sig mot en ny. I Europa hittar vi den främst i Sydeuropa. All klientelism är konkret, ofta personlig. Klienten skänker patronen politisk makt i utbyte mot fördelar eller beskydd. Men klienten understöder inte ett universellt politiskt program utan inhandlar en mycket handfast förmån som gäller just honom.

Ett sådant system är förstås nära besläktat med både korruption och den ”ordning” som varje maffia etablerar. Dessutom har det från första historiska början visat sig kunna samexistera med en demokratisk ordning: som när godsägaren bjuder alla sina bönder på ett glas eller två i värdshuset innan de går och röstar (på honom). Sedan sitter han i lantdagen eller parlamentet för att där ta hand om egna intressen och som invald få tillgång till resurser som kan fördelas bland hans klientel.

I avlägsna, av det moderna livet orörda områden, kan klientelistiska förhållanden överleva förbluffande länge. I lantjunkrarnas Ostpreussen försvann systemet först på trettiotalet genom radions ankomst: kring den enda apparaten i byn samlades invånarna för att lyssna på nazisternas budskap. Mycket snart var patronens makt bruten. Goebbels Volksempfänger innebar ett stort framsteg, om så bara till form och inte till innehåll.

Men ett klientel är inte detsamma som en skock får eller en manipulerad massa. I Kroatien, en stat med drygt 4 miljoner invånare, är omkring en halv miljon (!) av befolkningen registrerad som veteraner från krigen 1991–95. Ur statskassan betalas de frikostigt med understöd och pensioner av regeringspartiet. Alla vet dock att bara en bråkdel av dessa “veteraner” egentligen vore berättigade till någon sorts ersättning, att det handlar om ett klientel där de flesta aldrig ens varit i närheten av ett skjutvapen, men vars röster regeringen köpt i utbyte mot materiellt understöd. På goda grunder vägrar regeringen att publicera listan över dem som får pengar, trots att detta strider mot lagen.

Samma sak hände redan 1945: Var och varannan var plötsligt kommunistisk partisan som pockade på belöning och förmåner. Hade jag vetat att vi var så många hade jag marscherat ända till Berlin, var Titos spotska kommentar.

Också den grekiska krisen kan med fördel beskrivas i termer av klientelism. Den politiska klassen – egentligen två familjer, förklädda till partier – har med den grekiska staten som virtuell pant lånat pengar utomlands som sedan mot röstsedlar i valurnan delats ut till olika klientelgrupper. Nu finns inga pengar längre att dela ut, men klientelet vägrar att avstå från de sinekurer, virtuella jobb eller pensioner de vant sig vid. I stället anser man att regeringen inte längre uppfyller sin del av ”kontraktet”.

Klientelism kan vara rationellt i ett överskådligt lokalsamhälle där opartiska eller ”anonyma” mekanismer som marknader eller rättsvägar inte finns eller inte fungerar. Men om de finns? Och någorlunda fungerar? Då förstör klientelismen samhället. Då bidrar den till att korrumpera oss och underminera så viktiga hörnstenar i vårt samhälle som medborgarens rättigheter och skyldigheter, kompetens, meriter, utbildning och konkurrens.

Just konkurrens befinner sig i öppen konflikt till all klientelism; varje fri tillgång till en marknad, ett yrke eller en institution skulle i längden göra den omöjlig. I Grekland regleras ett mycket stort antal yrken – som advokat, arkitekt eller chaufför – direkt av staten, inte av behov och över en marknad. Mot betalning beviljas i stället tillstånd; den som kommit över ett har sin försörjning tryggad och kan låta det gå i arv eller sälja det vidare, ofta till svindlande summor, när han vill sluta eller går i pension.

Taxichaufförer utgör ett sådant skrå. De kommer inte att tillåta konkurrens utifrån bara därför att någon har körkort och hittar i Aten som i sin egen ficka. Konkurrens på en öppen marknad skulle dessutom göra hans kapital – alltså tillståndet – bokstavligen värdelöst.

Bland demonstranterna mot den politik som Grekland påtvingats finns säkert ömmande fall: men också ett stort antal klientelistiska statsanställda utan vare sig arbetsuppgift eller kontor, därtill ett stort antal personer från yrkesskrån som också med våld tänker försvara sina privilegier.

Men innan denna symbios mellan patron och tjänare brutits upp finns knappast någon räddning för Grekland – och långt innan dess ingen i Europa som kommer att betala för ett sådant system.