I går satt Frankrikes utrikesminister Michèle Alliot-Marie på de svarandes bänk i den franska nationalförsamlingen. Hon såg sval och samlad ut, men det måste ha varit en svettig stund. Frågorna gällde varför Frankrike reagerade så sent och så motstridigt på den dramatiska utvecklingen i Tunisien.
För bara en dryg vecka sedan lovade Alliot-Marie att bistå den nu störtade presidenten Ben Ali med ”att sätta upp tunisiska ordningsstyrkor”.
Då hade de folkliga protesterna pågått i mer än tre veckor, men utrikesministern sade inte ett ord om kraven på demokrati och yttrandefrihet som fördes fram på Tunis gator.
Hennes uttalande har redan blivit klassiskt. Det är ett övertydligt exempel på vad som händer när ett lands utrikespolitik styrs av invanda lojaliteter och föreställningar.
Under lång tid odlade Frankrike nära relationer med Ben Ali. En lång rad presidenter – Mitterrand, Chirac och Sarkozy – har behandlat honom som en nära politisk vän och allierad.
Alla hoppades att den tunisiske presidentens relativt progressiva syn på till exempel kvinnors rättigheter skulle bromsa den våldsbejakande islamismens utbredning i Nordafrika.
Det var en utbredd föreställning i Frankrike. Häromdagen intervjuades den stridbara tidigare justitieministern Rachida Dati i fransk tv. Hon förklarade att hon hade haft ett mycket gott samarbete med Ben Alis regim och att hon uppskattade hans kamp mot terror och islamism.
Men Frankrike såg mellan fingrarna med den alltmer brutala polisstat som byggdes upp. Det senaste statsbesöket skedde i april 2008, då Nicolas Sarkozy besökte Tunis. Då förklarade den franske presidenten att ”frihetens områden växer” i Tunisien och han klappade uppskattande om Ben Ali.
Det borde med andra ord vara läge för en ordentlig fransk pudel.
Men från presidentpalatset har det inte hörts ett självkritiskt ord och utrikesminister Alliot-Marie verkar inte vara typen som förebrår sig.
Under gårdagens utfrågning blixtrade hennes ögon bakom de tunna glasögonen utan bågar. Hon lovade att Frankrike står bakom kraven på ”mer demokrati” i Tunisien. Samtidigt slog hon fast principen om ” icke-inblandning” i andra länders inre angelägenheter. Frankrike har kontakt med stater – inte med folk, förklarade Alliot-Marie.
Vad menar hon med det? Länder umgås med länder – det är självklart och grundläggande för allt internationellt samarbete. Men relationen med Tunisien har inte varit ordinär, utan speciell. Genom att tydligt stå bakom Ben Ali har Frankrike – och hela EU – redan påverkat den inre utvecklingen i Tunisien.
En viss självrannsakan verkar ändå vara på gång. Försvarsminister Alain Juppé förklarade i går att Frankrike har ”underskattat” det tunisiska folkets krav. Och Socialistpartiets Pierre Moscovici, tidigare Europaminister, säger att han ”skäms” för sitt lands diplomati.
Men det behövs en djupare omprövning i Frankrike och hela EU. Målet – kamp mot terror och så kallad illegal invandring – helgar inte alls alla medel.
Tänk bara på hur EU för närvarande gullar med Libyens Khaddafi. Det borde finnas tydligare gränser för en sådan obehaglig kurtis. Demokratiska principer och krav på yttrandefrihet kan aldrig vara förhandlingsbara.
Ben Alis fall har dessutom lett till en liten maktförskjutning i EU.
Frankrike har ofta uppträtt som om Nordafrika vore den forna kolonialmaktens bakgård. Men Tunisiens öde angår hela Europa och i går kom ett kaxigt uttalande av EU:s utrikesföreträdare Catherine Ashton som förklarade att unionen står ”sida vid sida med tunisierna”. Den udden var säkert riktad mot Paris.