En av EU-kommissionens mest stridbara ledamöter, nederländska Neelie Kroes, har skickat ett brev till Ungerns vice premiärminister Tibor Navracsics.

Det inleds med ett artigt Your Excellency – men sedan är det slut på vänligheterna.
Neelie Kroes har frågor som rör den kritiserade medielag som Ungern klubbade före jul. Hon vill ha svar senast om en vecka och om hon inte är nöjd med förklaringarna tänker hon inleda en process som kan sluta i domstolen i Luxemburg.  
Så långt är det inget märkvärdigt brev.

EU-kommissionen vänder sig oavbrutet till medlemsländerna och undrar vad de har för sig. Det är en del av den mäktiga överstatliga institutionens uppdrag. Länder som skjuter vargar, dumpar sitt avfall eller börjar utvisa romer på ett sätt som strider mot de gemensamma lagarna kan i sista hand dras inför unionens domstol.

Men Neelie Kroes brev är faktiskt en sensation.
Hon skriver att hon ”tvivlar” på att den ungerska lagen uppfyller krav på yttrandefrihet och informationsfrihet, som är en del av EU:s nya stadga för mänskliga rättigheter.

Aldrig tidigare har kommissionen inlett ett överträdelseförfarande som handlar om yttrandefrihet. Att Kroes dessutom vågar ge sig på unionens nuvarande ordförandeland visar poängen med en institution som inte ängsligt behöver följa de politiska vindarna.

Men det är också ett avslöjande brev. Det visar hur svagt och krångligt systemet för skydd av grundläggande medborgerliga rättigheter fortfarande är.

Den nya rättighetsstadgan är inte bindande för allt som sker i EU, utan gäller bara när medlemsstaterna tillämpar gemensamma lagar.

När Neelie Kroes vänder sig till Budapest handlar det därför inte om yttrandefrihet och pressfrihet i mer allmän mening. Kroes är enbart ansvarig för den ”digitala dagordningen” i kommissionen och hennes frågor ett särskilt direktiv om ”audio-visuella medier”.

Det är ett modigt försök av Kroes. Men det är inte bara den nya medielagen som borde oroa Europa.

Den nationalistiska och enpartistatsliknande utvecklingen i landet är illavarslande. Premiärminister Orban har till exempel sett till att det utsetts politiskt lojala personer i Högsta domstolen, Revisionsrätten och som president och överåklagare. Det har påverkat maktbalansen på ett oroväckande sätt.

Det finns många skäl för EU att genomföra ett slags demokratikontroll i Ungern. Enligt Lissabonfördragets artikel 7 kan ett land som ”allvarligt åsidosätter” unionens ”värden” utsättas för en undersökning och i sista hand bli av med sin rösträtt i rådet.
Möjligheten infördes efter den misslyckade bojkotten av Österrike 2001, då Jörg Haiders högerpopulistiska parti blev en del av den österrikiska rege-ringen.
Men Ungern är på många sätt ett värre exempel än Österrike. Den gången handlade det om andra länders fruktan för vad som skulle kunna hända i Wien – i dag har Budapest redan klubbat en lång rad beslut som borde granskas ur ett demokrati- och rättighetsperspektiv.

Den gröna gruppen i Europaparlamentet har redan krävt en artikel 7-granskning av Ungern. En undersökning får inledas om en tredjedel av medlemsstaterna kräver det, men beslut om indragen rösträtt kräver enhällighet.

Det är med andra ord en lång och komplicerad väg innan ett land kan förvisas till Europas demokratiska skamvrå.

Men själva processen kan förhoppningsvis ha en både avskräckande och pedagogisk effekt. Om Ungern utsätts för granskning kanske alla länder funderar på vad det innebär att leva upp till alla vackra ord om demokrati och att skydda människors fri- och rättigheter.

Med tanke på de otrevliga vindar som blåser i Europa är det i alla fall värt ett försök.