Den satiriska pausunderhållningen i svenska Melodifestivalen 2009 slog de riktiga bidragen med hästlängder. I kitschkavalkaden ”Tingeling – Russian Bass Lovers Remix” ackompanjerades dansande björnar, kommunistsymboler och matrjosjkadockor av den mest trallvänliga refrängen i Globen.

Ryska ambassadens hätska reaktion är inte bara oproportionerlig utan har också en omedelbar bumerangeffekt. De borde spärras in på mentalsjukhus för sin svåra ryssfobi, löd domen över humorgruppen bakom inslaget. Uttalandet ger mindre trevliga associationer till Rysslands förflutna (så sent som 2007 tvingades den grävande journalisten Larisa Arap till 46 dagars psykiatrisk tvångsvård). Kritiken av Sveriges förlegade bild av Ryssland får inte heller samma effekt när Moskva samtidigt meddelar att man ämnar rusta upp sin militärmakt för miljarder.

En sketch om rysk maffia föregick ”Tingeling” och var ett ganska rått påhopp på Eurovisions vädland. Ett visst mått av irritation är förståeligt. Men varför fälla ut klorna offentligt?

Ryssland borde ta en PR-lektion från Israel, som insett potentialen i en plattform med 600 miljoner tv-tittare. För första gången tävlar i år en arabisk sångerska, dessutom tillsammans med en judinna. Fredsbudskapet i Mira Awads och Noas ”There must be another way” framförs på arabiska, hebreiska och engelska. Israel har tidigare skickat minoritetsrepresentanter till tävlingen. 1998 svepte till exempel den transsexuella divan Dana International hem schlagerpokalen för landets räkning.

Tjusiga budskap om fred och mångfald går alltså bra, till och med i Moskva. Men med Georgiens nödtorftigt förtäckta Kremlkritik, ”We don’t wanna put in”, tog det stopp. Efter att ha vägrat ändra i texten drog sig Georgien till sist ur tävlingen. Det är ett långt mer rakryggat beteende än hos Sveriges Television, som skickade blomsterbud för att trösta de stackars stötta ambassadtjänstemännen.