Regeringen har gett Kriminalvården och Arbetsförmedlingen i uppdrag att underlätta för frigivna kvinnor att komma in på arbetsmarknaden. Det berättade justitieminister Beatrice Ask och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström vid en gemensam pressträff i går.

I det tre sidor långa underlaget sägs att åtgärderna ska anpassas för ”kvinnors särskilda behov och förutsättningar”. Däremot sägs ingenting om vilka dessa särskilda behov och förutsättningar kan tänkas vara. Är inte de största hindren för ex-interner närmast exakt desamma för kvinnor som för män? Det vill säga att man suttit i fängelse och att man ofta saknar både utbildning, jobb och bostad. Att många har psykiska problem och/eller en historia av missbruk. Det känns inte som om det är precis här som könet är en avgörande faktor för om man får jobbet eller inte.

Vid presskonferensen blir det något klarare. Beatrice Ask visar siffror som bekräftar bilden av svajig skolgång – för både män och kvinnor. Här måste utbildningsinsatser in, eftersom ofullständig skolgång vanligen diskvalificerar också den som inte suttit i fängelse. Enligt Hillevi Engström är arbetsmarknadsutbildningen ofta inriktad mot män, det är svetslågor som ska svingas och annat traditionellt manligt, medan dömda kvinnor ofta säger sig vilja arbeta med barn.

Men vill vi att tidigare fängelsekunder – med eller utan barnskötarutbildning – ska ta hand om våra barn? Detta är den verkliga prövningen.

För vi kan förstås ge interner vilken utbildning som helst. Om ingen vill anställa dem får de inget jobb i alla fall. Det är lätt att säga att människor ska få en andra chans. Svårare att själv vara den som erbjuder den.

Vi måste sluta se på dömda som ett kollektiv, där alla för alltid är opålitliga i allt. Arbogamördaren ska självklart inte gå en barnskötarutbildning, men det finns ingenting som säger att ingen annan kan det. Ex-kriminellas väg tillbaka till samhället avgörs ytterst av medborgarna och om vi står ut med att ha dem som grannar, arbetskamrater och servicegivare.

Annars är det bara att erkänna att vägen tillbaka är stängd.