Konsten att slå till reträtt är underutforskad i historien. Det finns en klassisk anekdot om en romersk general som sprang fortare än någon annan när han märkte att hans trupper flydde panikartat. Även i förlust ville han vara den främste. Om det är ett exempel på bra ledarskap är inte en alldeles lättbesvarad fråga.
Den frågan står EU: s ledare står inför just nu. Ska man ställa sig i spetsen för reträtten eller försöka rädda vad som räddas kan i en ny försvarslinje längre bak?
Frankrikes president Jacques Chirac och Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder vädjade häromdagen från Berlin om att Europa skulle stå "enat". Det vill säga, enskilda medlemsländer ombads att inte avblåsa ratificeringen av konstitutionen på egen hand utan invänta det kommande toppmötet i Bryssel den 16-17 juni.
Den återtågsplanen sprack i går när Storbritanniens utrikesminister Jack Straw drog tillbaka det lagförslag som skulle ha banat väg för en folkomröstning våren 2006. Man kan hålla med den brittiske EU-kommissionären Peter Mandelson om att den brittiska regeringen borde ha inväntat toppmötet.
Men kollektiv disciplin är lättare att säga än att upprätthålla. Trycket är starkt. Två tydliga nej i EU: s kärnländer och revoltungar i marginalerna som Lega Nords krav i Italien på en euroomröstning ger dynamik åt upplösningstendenserna.
Dessutom fruktar de mer hårdföra skeptikerna att EU kommer att försöka genomföra delar av konstitutionen i smyg, ett slags "lättkonstitution". Det är inte en ogrundad misstanke, vilket förklarar deras iver att döda odjuret en gång för alla.
Som en brittisk parlamentsledamot uttryckte det: "Vi har liket på golvet och har slagit två pålar genom hjärtat." Sannolikt ville han slå in en tredje och för säkerhets skull hänga en krans vitlök runt huvudet.
Ironiskt nog tar Storbritannien över ordförandeskapet för EU den 1 juli. Då uppstår en märklig chans för den politiskt dödförklarade Tony Blair att bli en återtågets hjälte.