I jakten på finanskrisens syndabockar har bankdirektörer legat risigt till med ekonomkåren på en god andraplats. Vad ska vi egentligen ha dem till när de inte ens lyckades förutse den största ekonomiska krisen på ett sekel, undrar många.

Ekonomerna får delvis skylla sig själva, menar professorn i nationalekonomi Lars Calmfors i det senaste numret av tidningen Axess. Vetenskapen har blivit alltmer teoretiserad och matematisk på bekostnad av forskning kring de stora samhällsfrågorna. Han efterlyser bland annat mer ekonomisk historia på schemat.

Hear hear. Dagens ekonomstudenter är långt mer tränade i redovisning, marknadsföring och avancerad finansiell analys än ekonomisk politik och historia. Synd, eftersom människan tenderar att upprepa sina misstag.

Måndagens tillkännagivande av Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfreds Nobels minne får därför ses som ett steg i rätt riktning. Den mest uppmärksammade av de två pristagarna, statsvetaren Elinor Ostrom, har ägnat sitt liv åt samhällsnära, empirisk forskning med fältstudier världen över kombinerat med laboratorieexperiment.

Ostroms forskning säger att gemensamt ägda egendomar som vattendrag kan förvaltas på ett hållbart sätt om användarna själva är aktivt delaktiga i utformandet och efterlevnaden av regler kring egendomens brukande. Biståndsvärlden är fylld av exempel på hur en utomstående part genom att inte ta hänsyn till lokala brukares roll försämrat förvaltningen av samfälligheter.

Den andre pristagaren, ekonomen Oliver Williamson, är mer av en teoretiker men har bidragit med kunskap om varför vissa företag av effektivitetsskäl hellre löser problem internt än på marknaden.

Att en statsvetare och en ekonom delar på priset är inget fel. Tvärtom så visar det att lösningen på samhällsekonomiska problem ofta måste sökas utanför den ekonomiska vetenskapen.