En ledsen och frustrerad profeten Muhammed gömmer ansiktet i händerna och fäller en djup suck: ”Det är jobbigt att älskas av idioter.”

Det var förstasidesbild på den franska satirtidningen Charlie Hebdo i februari 2006. Muhammeds sorg var ett resultat av debatten om de danska karikatyrerna, som vissa tidningar – däribland Charlie Hebdo – även publicerat i Frankrike.

Franska muslimers ilska över publiceringen ledde till att flera tidningar bad om ursäkt och sparkade sina chefer. Men Charlie Hebdo stod fast. Det fick Frankrikes muslimska råd att stämma den för förtal. Tidningen friades.

Händelserna beskrivs i dokumentärfilmen med samma namn som på bilden, ”C’est dur d’être aimé par des cons”, som visades på Cannesfestivalen år 2008. I filmen drar alla inblandade – filmarbetare, imamer, journalister – samma slutsats: rättegångarna var bra både för Frankrike, yttrandefriheten och islam.

”Det förekom ingen fatwa, inga attacker, inga hot. Vi löste konflikten på ett civiliserat sätt. De enda som kan ta skada av debatten om filmen är extremisterna”, sade de franska muslimernas advokat vid premiären i Cannes.

Regissören Daniel Leconte konstaterade att de som blev argast på Muhammedkarikatyrerna är samma människor som sprängt Buddhastatyer i Afghanistan: ”Ska de säga åt oss att inte göra karikatyrer? Vilken skam för samhället om vi inte säger emot.”

Ibland hörs i debatten klyschan ”Varför är det alltid just på muslimer som man ska testa yttrandefrihetens gränser?” Det stämmer dåligt generellt och synnerligen uselt på Charlie Hebdo. Ända sedan starten har tidningen svingat hårt mot religiöst hyckleri i alla former.

Men nu har redaktionen sprängts av en bensinbomb. Attentatet skedde i samband med att tidningen skämtade om islamisternas valseger i Tunisien. På omslaget fanns ”gästredaktören”, profeten Muhammed, med pratbubblan ”100 piskrapp om ni inte dör av skratt”.

Om det är islamister som ligger bakom detta illdåd mot demokratin har den bästa kommentaren redan fällts av chefredaktören Stephane Charbonnier: Islam kan inte undantas från yttrandefriheten.

Detta vet så gott som alla muslimer. Utom det fåtal som får profeten Muhammed att gömma ansiktet i sorg och skam.