Jag gick med i Facebook för något år sedan. Efter några dagar hade jag ett trettiotal kontakter. I mina ögon var det en imponerande social framgång.
Men när jag skröt för min sextonåriga dotter och hennes kamrat skrattade de bara rått. Popularitet på Facebook, insåg jag, mättes i inte i tiotals utan hundratals vänner.
Jag blev heller aldrig någon flitig användare. Jag är snarare en voyeur. Jag tittar gärna på vad gamla vänner och bekanta har för sig men skriver sällan själv.
Det kan bero på att jag ägnar dagarna åt att formulera ord som ska läsas av för mig främmande personer. På fritiden vill jag ha nära kontakt med människor, inte berätta vad jag tycker om krisen på Saab för en obestämd krets av bekanta.
Ändå kan jag förstå attraktionen. Det är ingen tillfällighet att Facebook har utvecklats i amerikansk universitetsmiljö, närmare bestämt Harvard. Den typ av ”vänskap” som erbjuds liknar i hög grad den som uppstår i en selektiv skolmiljö. På Facebook och på campus är ”alla en vän eller en potentiell vän som har godkänts av en myndighet”, som journalisten Charles Petersen har uttryckt det:
Petersen, som skriver i senaste numret av New York Review of Books, menar är att detta är en del av förklaringen till Facebooks framgång. Andra sociala nätverk som My Space och Friendster är i huvudsak utformade för att få kontakt med främlingar (även om de naturligtvis också används för kommunikation mellan vänner).
Men känslan på Facebook liknar mer den som uppstår på ett amerikanskt college: alla ler, säger ”hello” och signalerar att de i princip gärna skulle vilja hänga med dig. Att ange vilken utbildning man har är också viktigt. I detta finns en tydlig klassmarkör. Petersen påpekar att officerare i amerikanska armén mest använder Facebook medan de meniga soldaterna föredrar My Space. Där frågar man visserligen också efter ”utbildning” men även efter ”stjärntecken” och ”kroppstyp”.
Under de senaste åren har Faceook blivit än mer präktigare, menar Petersen. Allt fler föräldrar, lärare och arbetsgivare ansluter sig vilket ökar den sociala kontrollen.
Fast jag är tveksam om det verkliga motivet verkligen är att kontrollera vad barnen har för sig. Att döma av mina medelålders vänner på Facebook verkar det mer som de vill återuppleva ungdomen. Barnen är halvvuxna och utflyttade, och man kan sätta sig med ett glas vin framför datorn och få omedelbar tillgång till sitt gäng. Det är lite som en fest i en studentkorridor; man pratar om musik och filmer, kanske lite politik, och flörtar. Ingen diskuterar jobbet och ingen röjer något verkligt privat.
Det är lätt att moralisera över denna typ av pseudoumgänge. På Facebook, menar en kritiker som citeras i senaste numret av New York Review of Books, har vi förvandlat våra vänner till en obestämd massa, en ansiktslös publik. Vi talar ”inte till en cirkel, utan ett moln…Vänskap är, med andra ord, inte längre ett förhållande utan en känsla”.
Men det låter som den gamla svenska klagovisan om den amerikanska ytligheten. Så fort människor är trevliga och utåtriktade misstänker vi dem för att brista i den form av allvar och djupsinne som gör just vårt land så särdeles stimulerande att leva i.
Men Facebook – liksom den amerikanska ytligheten - är en social smörjolja som kan underlättare djupare kontakter men inte ersätta dem. Förutsättningen är dock en ökad grad av privat avskärmning. Om alla kan se allting om alla blir förtroliga samtal omöjliga. Därför menar Petersen att det är bra att Facebook har börjat skapa ett mer robust skydd för privatlivet.
Nu är det till exempel möjligt att hantera skilda föräldrar på Facebook. Tidigare länkades par som inte talat med varandra på åratal tillsammans på barnets hemsida. Nu har det blivit möjligt att dela upp även familjen i undergrupper.
Om Facebook ska överleva menar Petersen måste man fortsätta i denna riktning. Det vill säga göra det sociala nätverket mer likt det verkliga livet. Vem vill fastna i ett amerikanskt college hela livet?