Enligt det femte av Guds bud ska man hedra sin fader och moder. En som verkligen har levt upp till det är George W Bush, men kanske inte på det sätt som han tänkte sig.
Ju längre USA:s 43:e president regerat, desto klokare har den 41:e presidenten, Bush senior, verkat. Åren 1989-93 var fyllda av revolutioner, krig och kniviga vägval, Vita huset famlade i mörkret, men 15 år senare framstår halvmesyrerna som politiskt geniala.
Berlinmuren föll. Kalla kriget var plötsligt över, och USA:s president kunde ha levererat ett triumferande, ideologiskt tal om den fria världens seger. I stället höll han låg profil, vilket underlättade den tyska återföreningen och Sovjetsystemets fortsatta kollaps.
Inbördeskrig bröt ut i Jugoslavien. Bush den äldres utrikesminister James Baker konstaterade torrt: "We don't have a dog in this fight." Det var tragiskt att USA inte intervenerade för att stoppa blodbadet, då, men i ljuset av vad som hänt i Kosovo, Afghanistan och Irak har passiviteten legitimerats i efterhand.
Saddam Hussein invaderade Kuwait och hotade hela världens oljeförsörjning. Bush 41 samlade en stor FN-koalition som befriade det lilla schejkdömet, men avstod sedan från att fortsätta till Bagdad och straffa krigsförbrytaren. Det var en halvhjärtad lösning 1991 och ett svek mot dem som gjort uppror inne i Irak, men förefaller nu som höjden av visdom.
Fem år har gått sedan George W Bush försökte fullborda faderns verk, och invaderade Irak i mars 2003. Resultatet blev ungefär det som de flesta med någon kunskap om Mellanöstern förutspådde: internt kaos. Framflyttade positioner för religiösa krafter på de sekulariserades bekostnad. Bättre rekryteringsunderlag för al-Qaida. Ett starkare Iran med förödande inflytande i regionen. Permanent skada på USA:s och demokratins image i världen. Över 90 000 döda irakier och 4 000 döda amerikaner.
Ett dystert facit. Men argumenten mot invasionen var pragmatiska snarare än principiella.
Att avsätta Saddam Hussein var rätt i sig. De juridiska invändningarna på den punkten vägde lätt mot de folkrättsbrott som slaktaren i Bagdad hade gjort sig skyldig till.
Det var motiven, metoden och Mellanösterns realiteter som gjorde ockupationen så problematisk.
Den värsta långsiktiga skadan har förmodligen drabbat amerikanerna själva, och i förlängningen alla västerlänningar. Arabvärlden lider av vanföreställningar om att alla dess problem är orsakade av USA och Israel, föreställningar som nu hålls vid liv av 158 000 oinbjudna amerikanska soldater i regionens hjärta.
George W Bush säger att terroristerna "hatar vår frihet, vår religionsfrihet, vår yttrandefrihet, vår rätt att rösta". Men opinionsmätningar bland världens 1,3 miljarder muslimer talar ett annat språk.
Det är den amerikanska utrikespolitiken som får kritik, inte frihetens idé. Usama bin Ladins beundrare pekar på konkreta saker som USA:s militära närvaro i Mellanöstern, oreserverade stöd till Israel, stöd till stater som förtrycker muslimer, exploatering av muslimska länders olja.
En del av kritiken är förvirrad, en del är legitim. Men den är snarare politisk än religiös, och få saker har betytt så mycket för att vrida den i militant riktning som ockupationen av Irak.
Världen har blivit farligare. Inte bara för irakierna, utan för alla.
Vi kan inte veta vad som hade hänt om förnuftet fått råda i Washington 2003. Ett möjligt scenario är att Mellanöstern hade varit lika illa däran ändå.
Irak är en konstgjord stat med inbyggda spänningar som förr eller senare skulle brisera under alla omständigheter, precis som Libanon och Jugoslavien. Skillnaden är att i Beirut och Belgrad kom det inre sammanbrottet först - och resulterade i rop på amerikansk hjälp - medan USA själv tvingade fram implosionen i Bagdad.
Detta är den stora ironin. Ropen "USA ut ur Irak" kunde 2008 lika gärna ha varit "USA in i Irak". I stället för var mans vildhjärna kunde George W Bush ha blivit var mans hjälte.
De negativa spiralerna i Mellanöstern hade fortsatt den amerikanska invasionen förutan. Ökade motsättningar mellan sunni och shia. Ökad religiös konservatism, när moderniteten sviker sina löften i stillastående ekonomier. Politiskt förtryck, demografisk press från stora generationer av frustrerade unga män utan jobb och framtid.
De som har allra mest att förlora på denna utveckling i Mellanöstern är kvinnorna. Den som tvivlar kan se Folke Rydéns dokumentär "Irak under slöjan" som sänds i SVT 2 i kväll.
Här finns en annan nedslående ironi, fem år efter klanen Bushs revansch på klanen Hussein. Det var den sekuläre despoten som gav Iraks kvinnor deras korta period av relativ rörelsefrihet, medan demokratins härskaror snabbade på det religiösa förtryckets återkomst.