Sverige har, med undantag för Ny demokratis korta härjningståg 1991–94, varit förskonat från populistiska partier. När populismen slog igenom i våra grannländer på 1970-talet kunde missnöjda svenskar rösta på Thorbjörn Fälldin. Den borgerliga oppositionen var ett oprövat kort efter 44 år av socialdemokratiskt maktinnehav.

Om detta, och mycket annat, kan man läsa i Christian Anderssons, som till vardags är lektor på Södertörns högskola, – utmärkta skrift ”Populism”, utgiven på SNS förlag.

Populismens kärna är motsättningen mellan ”folk” och ”elit”. Folket utmålas som de vanliga, ärliga och hårt arbetande människorna. Eliten är en korrumperad klick som tillskansat sig makten på oklara grunder. I verkligheten är de inte så oklara. Det politiska etablissemanget är ju valt av folket. Men Andersson menar att populismen bör förstås just som en kritik av den representativa demokratin. Populismen är en utopi om politik utan politiker.

Men framför allt är populismen en retorisk stil. Den klumpar gärna ihop människor i svepande formuleringar som ”vanligt folk”, ”som folk är mest”, ”vi normala”. Man spelar på det naturliga behovet av samhörighet och fiender. Eliten är de andra, de onormala, förrädarna, svikarna. Göran Hägglunds budskap om ”verklighetens folk” – förtryckt av en intellektuell storstadselit – är ett nästan parodiskt skolboksexempel.

Men etablissemanget är sällan den enda syndabocken. Invandrare, judar, kommunister och intellektuella har genom historien fått klä skott för samhällets förmenta förfall. Populisten talar gärna om urartning. Idyllen har gått förlorad. Någon måste bära skulden.

Nu är inte all kritik av den styrande eliten och dess politik obefogad – tvärtom. Men populismens svepande generaliseringar, ombytlighet och missnöjesyttringar riktar sig till känslan mer än förnuftet. Och enkla lösningar på svåra problem eller existentiella grundvillkor kan gå hem, inte minst i kristider.

Under 1970-talets ekonomiska nedgång etablerade sig populistpartier runt om i Europa med budskapet att byråkratin och politiken var orsaken till alla problem. Norge och Danmark fick då sina framstegspartier. Men det stora uppsvinget har kommit på senare år. Pia Kjœrsgaard hoppade 1995 av det danska Fremskridtspartiet och bildade Dansk folkeparti med invandringskritiken högst på agendan. Genom att skylla på invandrarna kan partiet på samma gång lova både välfärd och skattesänkningar. I Norge har Fremskrittspartiet på ett delvis liknande budskap växt till en dominerande kraft, med 23 procent av rösterna i det senaste valet.

Dagens populistpartier beskrivs gärna som ”höger”, men de är samtidigt klart antiliberala. Oberoende institutioner som domstolar, myndigheter eller centralbanker blir gärna slagpåsar. Individuella rättigheter, särskilt minoriteters, får stryka på foten för folklig opportunism. Antiinternationalismen är också stark. EU-motståndet har varit en viktig faktor i populismens frammarsch.

Demokrati betyder folkstyre. Men politik innebär med nödvändighet kompromisser, byråkrati och anlitande av olika experter. I alla samhällen finns eliter med sin egen livstil, oavsett vem som sitter vid makten. Folket är inte heller den enhetliga massa som populisterna påstår. Majoriteten består av olika minoriteter. Populismens verklighetsbild är helt enkelt manipulativ och falsk.

Ändå duger det inte att eliten säger usch och fy – eller som en Hägglund, Sarkozy eller Berlusconi försöker anpassa sig till populisternas retorik. Politiska ledare måste förmå sig till att presentera genomförbara visioner som inte bygger på medial förenkling. Här har förstås vi journalister ett delansvar.

I Europa går populistpartier fram på bred front. Sverigedemokraterna står på tröskeln till den svenska riksdagen. När gapet mellan styrande och styrda blir för stort urartar politiken lätt till demagogi. Men i en fungerande demokrati talar politikerna med sina medborgare, inte om dem som ”vanligt folk”.