Efter tio år är det lätt att konstatera att tyst diplomati inte gett Dawit Isaak friheten. Men hans situation har få likheter med de fängslade journalisterna i Etiopien. Därför är kanske inte heller lösningen densamma
I dag hålls en manifestation i Stockholm och i Göteborg för de två journalisterna, Johan Persson och Martin Schibbye, som snart ställs inför rätta i Etiopien. Initiativtagare är organisationen "Free the Swedish Journalists Johan Persson & Martin Schibbye" och aktionen stöds av Reportrar utan gränser, Svenska PEN, Publicistklubben och Journalistförbundet, Sveriges Författarförbund, bildbyrån Kontinent och magasinet Filter.
Tre specifika krav har formulerats:
1. Att regeringen ger fallet högsta prioritet.
2. Att Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt offentligt ställer sig bakom de två journalisterna.
3. Att ärendet tas upp på internationell nivå.
Är det smart? Jag tänker både på manifestationen och kraven. Och vad tycker Johan Persson och Martin Schibbye om det hela? Är de ens tillfrågade?
Vi börjar bakifrån. Nej. Johan Persson och Martin Schibbye är inte tillfrågade. Vännerna i Sverige har inte haft någon kontakt med dem sedan förflyttningen från Jijiga till huvudstaden Addis Abeba i juli. Den enda länken mellan de två och omvärlden är Sverigeambassadören Jens Odlander. Han besöker dem en gång i veckan i fängelset.
Ambassadörer berättar om perioden före det formella åtalet. Hur alla inblandade då, inklusive de gripna journalisterna, var överens om att ligga lågt för att möjliggöra en lösning på informell nivå. Men så blev det inte.
Nu har åtal väckts och rättegången är satt till den 18 oktober. Enligt Jens Odlander är hållningen från de två nu att inte "stå i vägen för publicitet", men att perspektivet behöver vidgas. I fängelset har svenskarna träffat många andra som arresterats under antiterroristlagen, varav åtskilliga är journalister. Det är situationen i stort, inte sig själva, de två vill lyfta fram.
Från UD:s sida sägs att Etiopien skött det hela enligt lagboken. Den etiopiska lagboken, förvisso, inte den svenska. Ungefär som det var svensk lag, inte italiensk, som låg till grund för åtalet mot den italienska politikern som inför öppen ridå i Gamla Stan slog sin son (inga andra jämförelser). I Italien var upprördheten stor. Men det spelade ingen roll. Rättsprocessen rullade vidare i alla fall.
Etiopien är förvisso varken Sverige eller Italien. Men Etiopien är inte heller Eritrea. Och Johan Persson och Martin Schibbye är inte Dawit Isaak.
För Eritrea har inte hanterat Dawit Isaak utifrån någon lagbok alls. Han har hållits fängslad i tio år utan rättegång. Jag är en av många som demonstrerat mot detta rättsvidriga förfarande. En av många som ansett att tyst diplomati bevisligen inte fungerat i Isaak-fallet och att Sverige – och EU som ger ett miljardbistånd (till att bygga nya fängelser?) - måste byta strategi.
Problemet i Etiopien har i fallet Persson/Schibbye varit ett helt annat. Där är det lagstiftningen, inte rättsprocessen, som är problemet. Enligt UD har Etiopien vinnlagt sig om att visa en bild av en självständig rättsapparat som enbart tar juridiska – och inte politiska – hänsyn. Därför kan/vill inget statsråd inför stundande rättegång kräva att fängelsedörrarna öppnas.
Vad som är sant och inte i detta är mer än jag vet. Och därför vet jag inte hur smart det är med denna manifestation nu. Men det vet, om jag förstått saken rätt, ingen annan heller. Vissa tror att uppmärksamheten nu kan försvåra situationen för svenskarna.
Missförstå mig rätt: jag tycker att det är alldeles förfärligt att två superambitiösa, rättskännande och modiga journalister - med fantastiska jobb på sitt CV - skakar galler i ett etiopiskt fängelse.
Jag tycker också att Sverige, genom ambassaden och UD, ska göra allt som står i deras makt för att få loss svenskarna. Men när den etiopiska regeringen kämpar för att visa sin självständighet är det svårt att inte fundera över hur smart det är att kräva att Bildt och Reinfeldt offentligt ska stå och smälla sina etiopiska kolleger på fingrarna.
Slutligen. Man kan tycka att intresseorganisationer som arbetar med ord borde måna mer om valörerna. Kravet på att fallet ska ges "högsta prioritet" innebär per definition att alla andra ska ges lägre. Till exempel arbetet för att få Dawit Isaak fri. Och det kan väl ändå inte Journalistförbundet, Reportrar utan Gränser eller Publicistklubben mena.