Bibeln är inget fribrev och kyrkan ingen plats där vad som helst ostraffat kan sägas. Predikstolen skulle kunna utnyttjas som en plattform för en agitation mot homosexuella som vore straffbar enligt svensk lag. Därom är tingsrätten och hovrätten överens.

Det som skiljer hovrättens dom från tingsrättens är framför allt en tydligare analys, dels av lagstiftarens avsikter med lagen, dels av sammanhangets betydelse för bedömningen av handlingen.

Liksom tingsrätten menar hovrätten att kravet på spridning är uppfyllt i och med att Åke Green hållit sin predikan. Det han sagt är inte bara en privat angelägenhet utan skulle i princip kunna omfattas av brottsbalkens paragraf om hets mot folkgrupp.

Tingsrätten framhöll utöver detta att Åke Green "försökt nå ut till så många som möjligt då han inbjudit stor del av de lokala medierna" och att han därigenom "haft uppsåt att sprida sin religiösa övertygelse till så många som möjligt".

Green har haft en sådan avsikt. Det är uppenbart. Men frågan om det innebär ett brott att i tidning återge Åke Greens predikan hör hemma i ett tryckfrihetsmål. Den ska bedömas efter de regler som där gäller, och skulle en sådan process utmynna i fällande dom så är det utgivaren som ensam bär ansvaret.

Detta är en av tryckfrihetens grundläggande principer. Greens kontakter med massmedierna hör inte hemma i den straffrättsliga processen. Att hovrätten inte alls berör dem är indirekt ett viktigt principiellt ställningstagande.

Samtidigt är det som hänt eller skulle ha kunnat hända utanför kyrkan viktigt för bedömningen av ett fall som detta. Hovrätten åberopar den proposition som 2003 års skärpning av lagen om hets mot folkgrupp bygger på. Där betonas att gärningen måste bedömas i sitt sammanhang. Och sammanhanget är här att en pastor i kyrkan inför församlingen tar Bibeln till utgångspunkt för en predikan om hur människor bör leva.

Om det till sammanhanget också hört att Green manat till angrepp mot homosexuella, att han samverkat med grupper som gör det eller att predikan ingått i en bredare kampanj som han orkestrerat, så hade slutsatsen kunnat bli en annan. Men något sådant har inte framkommit. Hovrättens slutsats blev därför att Åke Green inte gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp.

Sista ordet är inte sagt. Om domen tas upp av Högsta domstolen kan en annan utgång inte uteslutas. Ett liknande fall skulle mycket väl också kunna sluta med fällande dom. Den politiska frågan hur hets mot folkgrupp bör tolkas förblir därför i hög grad levande.

Homosexuella som anser att Åke Green borde dömas för hets mot folkgrupp har gjort tankeexperimentet att predikan i stället handlat om judar. Hade samhället accepterat det? Hade inte det bedömts som hets mot folkgrupp om en pastor talat om dem som "en djup cancersvulst på hela samhällskroppen". Frågan är berättigad och har inget enkelt svar.

Precis som i fallet Åke Green hade man fått bedöma sammanhanget. Var detta först och främst en predikan, en tolkning inför församlingen av Bibeln? Eller användes predikstolen som ett podium för en bredare politisk kampanj, som ett sätt att hetsa människor mot en viss grupp?

Det spelar ingen roll om de som berörs är homosexuella, judar, muslimer eller invand-rare. Svaret är däremot starkt beroende av sammanhanget. Liksom Green friades skulle en pastor som talade om judar eller muslimer kunna frias. Liksom den som håller en predikan om homosexuella skulle en sådan pastor också kunna fällas.

Det var rätt att ändra lagen om hets mot folkgrupp så att det tydligt framgår att homosexuella omfattas. Men det var också rätt att fri pastor Åke Green. Inte för att han talade just om homosexuella utan för att hans predikan inte ingick i ett hotfullt sammanhang.

johannes.aman@dn.se