Under Mona Sahlins tid i politiken har det förts olika kampanjer mot henne. De flesta har kommit från vänster och grundat sig i föreställningen att Sahlin är en högersocialdemokrat.
Som riksdagsledamot i slutet av 1980-talet ledde hon Arbetstidskommittén, som syftade till att dämpa en del kostsamma krav från fackföreningsrörelsen. Utredningen sänkte idéerna om sex lagstadgade semesterveckor och sex timmars arbetsdag.
Som arbetsmarknadsminister 1990 var hennes roll att lansera det så kallade stoppaketet.
Det hade som mål att kyla ner den svenska inflationsekonomin och innehöll bland annat stopp för strejker och lönehöjningar.
Som partisekreterare i valrörelsen 1994 pläderade Mona Sahlin för en karensdag i föräldraförsäkringen, vilket var ett led i en större krisplan för den svenska ekonomin. I en famös telefonintervju med Aftonbladet sade hon till och med att kvinnor som tycker att barnkarensen är det värsta som finns får rösta på ett annat parti.
Som näringsminister i slutet av 1990-talet kallade hon småföretagarna för vår tids hjältar och utlovade enklare regler och lägre skatter.
Steg för steg förstärktes bilden av att Mona Sahlin står till höger inom Socialdemokraterna.
Men partivänsterns kritik har ofta bortsett från bakgrunden till hennes kontroversiella ställningstaganden. I merparten av fallen var Sahlin en lojal soldat snarare än en genomtänkt ideolog. Hon utförde den politik som partiordföranden Ingvar Carlsson önskade. Plikt- och karriärskäl var en minst lika viktig drivkraft som politisk övertygelse.
Ytterligare ett skäl till Sahlins positionering var tiden. Sverige var illa ute ekonomiskt och det krävdes tuffa besparingar för att återvinna omvärldens förtroende. Att skära ner i de offentliga utgifterna var uttryck för ett slags pragmatism.
Det hindrar inte att Mona Sahlin trodde på politiken, men det nyanserar bilden av hennes ideologiska tillhörighet.
Under de två första åren som partiledare har vi dock sett hur högeranklagelsen, och den tillhörande skepsisen inom partiet, fått Mona Sahlin att gradvis kompensera för sin tidigare linje.
”Med sin historia och stämpel som högersosse är det kanske inte förvånande att hon inledningsvis flirtade med vänsterkrafterna”, skriver Christer Isaksson i sin fylliga och intressanta biografi ”I väntan på Mona Sahlin” (Norstedts).
Isaksson exemplifierar med Sahlins löften om att återställa a-kassan, fastighetsskatten och förmögenhetsskatten. Han lyfter också fram hennes starka betoning av jämställdhet och jämlikhet, liksom partivänsterns ökade interna betydelse.
Men det mest slående exemplet har tillkommit efter att Christer Isaksson skrev sin bok, och det handlar naturligtvis om planerna på en regering med Miljöpartiet och Vänstern. Det är väl känt att Mona Sahlin egentligen inte ville ha med det gamla kommunistpartiet i en framtida koalition, men protesterna från LO och S-vänstern fick henne till slut att backa offentligt. Omvändelsen sade något om Mona Sahlins bräckliga ställning i partiet.
Resultatet är att Socialdemokraterna för första gången vill bilda regering med två andra partier, varav ett rymmer flera ledande företrädare som kallar sig för kommunister. Det som tidigare var otänkbart för ledare som Göran Persson, Ingvar Carlsson, Olof Palme och Tage Erlander kan plötsligt bli verklighet om Mona Sahlin vinner valet 2010. Scenförändringen är i så fall historisk.
För att få en rättvisande bild av vad ett svenskt regeringsskifte kommer att innebära räcker det därför inte att lyssna när Socialdemokraternas ordförande håller sitt sommartal. Man måste också ta del av vad Vänsterpartiets Lars Ohly har att säga, eftersom han av allt att döma får en framträdande ministerpost i en rödgrön regering.
Vad står då Ohly och hans kamrater för?
Om vi bara granskar de uttalanden som gjorts det senaste halvåret, efter att planerna på en koalition med Socialdemokraterna blev kända, får vi en god sammanfattning av partiets nuvarande åsikter. Vänstern vill riva upp pensionssystemet i grunden, lämna EU, utesluta Israel från internationellt samarbete, återkalla Sveriges trupper från Afghanistan, öka statens ägande i banksektorn, förbjuda vinster i privata välfärdsföretag och sätta fart på subventionerna till bostadssektorn.
Partiets blandning av ekonomisk populism, nationalism och antivästliga världsbild placerar det långt från såväl Socialdemokraterna som huvudfåran i svensk politik. Bland mittenväljarna, som nästan alltid avgör riksdagsvalen, känner de flesta en djup och befogad misstro mot Lars Ohlys rörelse. De förslag som Vänstern vill genomföra hotar både framtiden för den svenska ekonomin och vår ställning internationellt.
Visst finns det socialdemokratiska sympatisörer som står Ohlyismen nära, men det betyder inte att S-politiken bär släktskap med den. En av socialdemokratins historiska styrkor har varit förmågan att omfatta alltifrån socialliberaler till antikapitalister. Den breda koalitionen av storstadsintellektuella, tjänstemän och byggnadsarbetare har utgjort grunden för partiets exceptionella framgångar genom decennierna.
Allt detta äventyrar Mona Sahlin genom att slå ihop sin framtid med Vänsterpartiet. Strategin går möjligtvis att förstå mot bakgrund av hennes förhistoria och det borgerliga allianssamarbetet. Men den är obegriplig utifrån en analys av vad som i årtionden säkrat det socialdemokratiska maktinnehavet.