Det brukar sägas att kärt barn har många namn. Men det gäller sannerligen också olycksfåglarna.
Som fas 3 till exempel, som i lite varierande former och under diverse beteckningar existerat under årtionden. Och som vad det än kallats alltid kritiserats. Antingen för att dessa subventionerade arbeten är för lika riktiga jobb. Eller för att de är för olika riktiga jobb.
I medierna har det genomgående hetat att människor i programmet kränks. Antingen för att de fått utföra ett ”riktigt” arbete men till lägre lön än anställda, eller för att de fått utföra ett arbete som inte ens liknar ett ”riktigt” arbete.
Därför var det överraskande att ta del av Arbetsförmedlingens rapport om verksamheten. Av de 1.500 slumpvis tillfrågade trefasarna uppgav närmare åtta av tio att arbetsuppgifterna kändes meningsfulla. Tre av fyra var helt eller delvis nöjda med praktikplatsen.
Däremot var det bara en fjärdedel som trodde att deras placering ökat deras chans att få ett arbete. Men det svaret kan tolkas på två sätt. Antingen som att möjligheten att få jobb någonstans inte påverkats nämnvärt. Eller att det inte finns något ledigt arbete i sikte på praktikplatsen.
Och så kan det säkert vara. Varför skulle en arbetsgivare anställa någon till full lön om man kan få betalt för att få en långtidsarbetslös att utföra uppgiften? Arbetsförmedlingen blundar i sin analys inte för undanträngningseffekter utan redovisar dem och konstaterar att det kan vara ett pris värt att betala för att hitta bra platser.
Det är bara att hålla med. En viss undanträngning får man stå ut med för en grupp som har en arbetslöshetstid bakom sig på i snitt sju år. Att 15 procent av dem får ett ”riktigt” jobb visar att det finns möjligheter också för dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Och då får man bara tugga i sig sidoeffekterna.