Fattigdomens värsta fiende

Han kom som ett yrväder en septemberafton och hade FN:s millenniemål i näven.

Den amerikanske utvecklingsekonomen Jeffrey Sachs är i stan. Under 48 timmar vänder han upp och ner på den svenska biståndsdebatten.

Tretton år har gått sedan jag första gången träffade Sachs. Då var han i Stockholm för att tala om Polen, där han gjort sig känd som marknadsekonomisk chockterapeut. Resultatet var så lyckat att han hyrdes in som rådgivare även i Ryssland. Där gick det som bekant sämre.

"Politik är allt - kultur är inget", sade 1994 års Jeffrey Sachs. Med rätt recept kunde vilken fisksoppa som helst stuvas om till ett akvarium. Inte.

Sedan dess har han skiftat fokus, från de stora dragen i havererade ekonomier till de små åtgärder som behövs för att lyfta människor ur fattigdom. Optimismen är dock densamma.

Jeffrey Sachs bok "The End of Poverty" har blivit en bibel för fattigdomsbekämpare. Han framstår som den amerikanska neokonservatismens spegelbild till vänster - lika trosviss om biståndsvägen till himlen som George Bush är trosviss om den militära.

Sachs måste vara en av de skarpaste kritikerna av den sittande presidenten, och då ska gudarna veta att konkurrensen är hård. Medan Sverige lägger nästan lika mycket pengar på bistånd som på försvar är den amerikanska kvoten 1:30. Siffrorna visar att Sverige är ett friskt samhälle, säger Sachs, medan USA missar ett historiskt tillfälle att verkligen skapa en säkrare värld.

Jämförelsen haltar, naturligtvis. Sverige har inga internationella säkerhetsåtaganden att tala om. Men det är ändå tänkvärt vad den militära investeringen i Irak kunde ha betytt i termer av civil fattigdomsbekämpning.

När Sachs blev chef för FN:s expertpanel runt millennieskiftet var bistånd en svordom i USA;

"Det handlar om att bryta en kurs som varit fel i 25 år", säger han. "Kring 1980 blev Washington råare (mean spirited), hjälpprojekt skrotades till förmån för missiler. Nu försöker vi plocka upp resterna."

Vinden har vänt, efter fiaskot i Irak, framgångarna för ett småskaligt, pragmatiskt bistånd och draghjälp från tunga elefanter på den globala scenen: Tony Blair, Gordon Brown, Bill Gates, Bono.

De senaste decenniernas goda tillväxt, som lyft hundratals miljoner ur fattigdom, har gjort att problemen i Afrika sticker ännu mer i ögonen. I en värld av TV-apparater, internet och billiga flygresor krymper avstånden. Armodet blir synligare, och samtidigt ett säkerhetsproblem.

Sverige har moralisk auktoritet, menar Sachs, bara genom att leva upp till 0,7-procentsmålet. Problemet är inte att bistånd inte fungerar eller att Sverige ger för lite - problemet är att andra inte följer exemplet, särskilt USA, Tyskland och Frankrike.

Jag prövar ett bestickande argument mot storskaligt bistånd:

Kring 1960 var Sydkorea och Tanzania på samma utvecklingsnivå, sedan blev Tanzania programland för svensk hjälp och se vad som hände.

Jeffrey Sachs ger inte en kopek för det resonemanget. Även om sydkoreanerna låg på samma BNP-nivå som afrikanerna för femtio år sedan hade de redan tagit steget till ett effektivt jordbruk, med traktorer, konstgödsel. Barnen gick i skolan. USA och Japan hade pumpat in massor av bistånd.

"Det är fullständigt nonsens att Sydostasien tog sig ur fattigdomen på egen hand", säger Jeffrey Sachs. "Bistånd i olika former har spelat en nyckelroll för den globala transformationen - vacciner, utbildning, jordbruk, familjeplanering, den gröna revolutionen, vägar. Utan hjälpen från bland andra Japan hade länder som Malaysia och Sydkorea inte kunnat lyfta som de gjort."

Afrika har många problem, med klimat, sjukdomar och vanstyre, men det största av dem är enligt Jeffrey Sachs bristen på bistånd. Tvärtemot vad folk tror, inte minst i USA, har Afrika bara fått 20-25 procent av det samlade biståndet, trots att behoven där är störst.

Sachs berömmer därför den svenska regeringens fokusering i Afrika, på bekostnad av mottagarländer som Vietnam och Nicaragua. För honom är detta inte en fråga om fördelningspolitik - medelinkomstländer får lösa sina egna problem - utan en fråga om att hjälpa de allra fattigaste upp på första trappsteget.

För att göra det krävs en mix av jordnära insatser på fyra områden: folkhälsa, skola, infrastruktur, jordbruk.

Den som är döende i malaria eller aids har begränsad nytta av bra vägar. Den som inte är självförsörjande med mat orkar inte tänka på skolgången. Allt det grundläggande måste lösas samtidigt, genom hjälp till självhjälp.

Handelspolitik och migration spelar mindre roll, enligt Sachs. Afrika är ändå inte konkurrenskraftigt på traditionella områden. Massutvandring kan inte lösa det demografiska dilemmat eftersom de allra fattigaste är stationära.

De storskaliga industriprojektens tid är förbi. Tåget har gått för Afrika när det gäller textilindustri, stålverk, bilar, IT. Men det betyder inte att det är kört.

Stigande priser på livsmedel och råvaror kan gynna världsdelen, om den bara genomgår samma mekanisering som Asien. Hittills har skördarna stagnerat, trots mångdubblad befolkning. Den gröna revolutionen är nyckelfaktorn som Jeffrey Sachs hela tiden återkommer till.

Afrikanerna kommer också att hitta nischer på världsmarknaden som ingen ser i dag. Ekonomin kan ta grodhopp förbi vissa stadier, genom informationsteknik och upplevelseindustri.

När jag träffar Sachs kommer han direkt från ett möte med Ericsson. Telecomföretaget ska förse de så kallade Millennium-byarna i Afrika med mobiltäckning och bredband. Några av de fattigaste områdena i världen kliver rakt in i 2000-talet, åtminstone i fråga om IT-infrastruktur.

Jeffrey Sachs är glasklar när det gäller marknadsekonomin: den enda vägen är att öppna sig mot världsmarknaden, och att satsa på exportdriven tillväxt. Samtidigt är han kritisk mot "marknadsfundamentalism", mot Världsbanken och Internationella valutafonden, IMF:

"De har haft en fruktansvärt naiv inställning i frågan om hur fattiga länder ska få i gång ekonomin. Saker som verkligen fungerar - skatteparadis, småskaliga jordbrukssubventioner, infrastruktursatsningar och kampanjer för att locka investerare - det har IMF och Världsbanken varit emot. Skapa bara ett gott företagsklimat - så pratar institutioner som själva aldrig behövt attrahera en dollar av utländska investeringar och inte skulle lyckas med det heller."

Asiens uppsving byggde på teknologidriven export. Sådant inträffar inte av sig själv, än mindre de första stapplande stegen via lägre barndödlighet, skola för alla.

Mycket av detta händer nu i Afrika. Bekämpningen av malaria och aids går framåt. I de länder som slopat skolavgifterna flockas barnen till klassrummen

Jeffrey Sachs är optimistisk om millenniemålen - att utrota svält och extrem fattigdom till 2015 - men de utvecklade länderna måste i så fall leva upp till sina löften.

USA:s moraliska ställning i världen blir en viktig fråga i presidentvalet 2008. Framför allt de demokratiska kandidaterna visar stort intresse för biståndsfrågor.

EU spelar också en central roll, och inom EU är Storbritannien och Sverige de lysande ljusen. Bygg på det partnerskapet, säger Sachs. Övertyga de andra i klubben.

Han har fått sin beskärda del av kritik, bland annat för plantänkande och von oben-perspektiv. Marknadsliberaler är skeptiska till hans biståndslösningar och vänstern misstror globaliseringstänkandet.

Vad spelar allt det där för roll, om färre barn går hungriga?

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut