År 2010 ska all fattigdom inom Europeiska unionen vara utrotad. Det bestämde EU:s stats- och regeringschefer för tio år sedan. Detta utopiska och bevisligen misslyckade beslut läser jag om i Institutet för Framtidsstudiers tidskrift Framtider.

Det förrädiska med de flesta typer av nollvisioner är att de ger intryck av att man tar krafttag medan man i själva verket inte gör någonting. Hrvoje Kap och Joakim Palme redogör i en artikel för några av svårigheterna.

En är att det inte finns någon allmängiltig definition av fattigdom. Inte ens råder någon enighet om huruvida fattigdom ska ses som något absolut eller något relativt. EU har slagit in på den relativa linjen. Fattigdom är inkomster som understiger 60 procent av medianinkomsten. Om man mäter på nationell nivå blir det inte så stor skillnad mellan länderna.

Om man i stället använder Europa som måttstock hamnar mer än hälften av befolkningen i några av de forna östländerna under fattigdomsstrecket. Är det rimligt?

Man måste bestämma sig för vad huvudproblemet är. Är det inkomstklyftor? I så fall är det ett problem om alla får det bättre i ett samhälle, om samtidigt några får det ännu lite bättre. Enligt det relativa fattigdomsbegreppet kan en allmän välståndsutveckling som gynnar alla alltså skapa fler fattiga.

I två artiklar i Framtider behandlas svensk fattigdom och konsumtion. Sociologen Björn Halleröd argumenterar för ett relativt fattigdomsbegrepp och skriver att det i sin förlängning innebär ”att inte acceptera olika standard för olika människor”. Thorbjörn Hjort, fil dr vid Lunds universitet, berör samma tema och skriver om hur föräldrar med knapp ekonomi kan se en viss gymnastiksko eller mobiltelefon som socialt nödvändiga och ”delaktighetsmarkörer”.

Att det finns ett ekonomiskt perspektiv på den globala fattigdomen är föga märkligt. Fattigdom i den fattiga delen av världen handlar om att kunna köpa sig en säck ris.

Men fattigdom i Sverige, i den mån man ens kan använda begreppet, handlar i första hand om annat. Visst är det bökigt att ha ont om pengar, men värre är att inte kunna göra något åt det. Det är kanske stigmatiserande att inte ha en dator hemma, men ett större och allvarligare problem har den som inte kan använda en dator. Den vuxna människa som i dag inte vet hur en dator fungerar lär ha svårt att få ett arbete och därmed ta sig ur sin fattigdom.

Och nog är det lättare att stå ut med att äta nudlar fem dagar i veckan än den utsatthet det innebär att inte kunna överklaga ett myndighetsbeslut eller förstå vad barnets lärare säger på föräldramötet. Eller för tionde gången under ett år haft inbrott i källarförrådet.

Tala gärna om utanförskap och om dem som har det svårast i vårt samhälle. Men tala då om den ökade utsattheten för brott, om hindren för att upprätthålla sin värdighet, om maktlösheten och om svårigheten att fungera som en fullvärdig medborgare. Det, snarare än gymnastikskor av ett visst märke, är ett rimligare mått på svensk fattigdom.