Den 19 september 2010 gick Sverige till val. Alliansregeringen drygade ut avståndet till de rödgröna och Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.

Ett år senare fortsätter det politiska landskapet att stöpas om:

1. Finanskrisen räddar regeringen

Ordning och reda i samhällsekonomin var tidigare ett socialdemokratiskt paradnummer, men har de senaste åren skickligt övertagits av Anders Borg och Fredrik Reinfeldt. I tider av kris flockas väljarna kring Moderaterna, partiet som förr anklagades för att köra statsfinanserna i botten. Det är en historisk scenförändring i svensk politik.

Efter finansoron 2008 steg alliansrege­ringens siffror i opinionen, och efter den senaste månadens turbulens har det åter varit politisk högkonjunktur för finans­minister Borg.

”Tid för ansvar”, upprepade Fredrik Reinfeldt allvarligt när han i veckan läste upp regeringsförklaringen. Det var ingen slump. Att tala om ansvar innebär att statsministern för en tid slipper tala om annat, som den tilltagande svårigheten att regera i minoritet.

2. Farväl till allt rödgrönt

Det tog mindre än ett år efter förlustvalet innan alla partiledare i det rödgröna laget hade avgått frivilligt eller tvingats lämna sina poster.

Sahlin, Ohly, Eriksson och Wetterstrand – samtliga aspirerade på de främsta taburetterna i regeringen. I stället har de skickats i bruten förpackning till den politiska återvinningen, med oklart slutmål.

I Socialdemokraternas eftervalsanalys ses det rödgröna samarbetet som en ­huvudförklaring till det historiska nederlaget 2010. Och den nyvalde partiledaren Håkan Juholt – som för några år sedan kallade de rödgröna partierna för ”sambos” som ”funnit varandra” – har sedan han blev ­S-ordförande genomdrivit en bodelning.

Socialdemokraterna har nog med att hantera sin egen kris och bestämma sig för en framtida inriktning. Partiledar­bytet till trots ligger opinionssiffrorna fortfarande kring historiskt låga 30 procent. Tiden som det dominerande partiet i svensk politik känns alltmer avlägsen.

3. Svårt läge för småpartierna

Efter Moderaternas valframgångar var det många som undrade hur det skulle gå för de mindre borgerliga partierna. Svaret är att det inte har fungerat alls.

När regeringen ombildades förra hösten hette det att KD, FP och C fått behålla lika många ministerposter som tidigare. Vad den oförändrade numerären inte berättade var att framför allt Centern och Kristdemokraterna dränerats på makt och inflytande.

En tröttkörd Maud Olofsson meddelade att det var ”så skönt” att hon som näringsminister slapp hantera de statliga bolagen – nu ”slipper” hon också hantera Centern. Men för C är det illa att man mer och mer börjat likna ett borttynande nischparti för småföretagare.

Parallellt talar Moderaterna om sig själva som samhällsbärande och siktar på att få 40 procent av väljarna bakom sig. Visionen tycks vara att Sverige blir som M-kommunen Täby.

Utvecklingen är illavarslande, inte bara för sammanhållningen inom alliansen utan även för Moderaternas chanser att på sikt behålla regeringsmakten.

Väljarna förtjänar fler alternativ än Täby centrum och Domus i Oskarshamn.

4. Sverigedemokraterna i kylan

På valnatten sade Jimmie Åkesson att han tänkte ”ta ansvar”. Samtal väntade med de andra partierna i SD:s profilfrågor: invandring, brottsbekämpning och äldreomsorg.

Det blev aldrig några förhandlingar eller något inflytande för SD att tala om. Sverigedemokraterna kommer välkammade och uppklädda till riksdagens omröstningar, men har hittills inte påverkat regeringens politik i utlovad riktning. I migrationsfrågan – som SD livnär sig på – har alliansen gjort upp med Miljöpartiet för resten av mandatperioden. Sverige fortsätter att vara ett öppet land, med både arbetskraftsinvandring och en förhållandevis generös flyktingpolitik.

Efter terrordåden i Oslo och på Utøya har Sverigedemokraternas opinionsstöd fallit. Och Anders Behring Breiviks uppskattande ord om SD har inte gjort förhandlingar med de andra riksdagspartierna mer troliga.

Vårens riksdagsspel mellan Sverige­demokraterna och de rödgröna fick rege­ringen att dra tillbaka det femte jobbskatte­avdraget. Knappast den katastrof som en del befarade att SD:s intåg i riksdagen skulle leda till.

5. Svensk politik i pausläge

Antalet offensiva förslag som läggs i budgeten nu på tisdag är få. Ekonomer oroar sig till och med för att Anders Borg bromsar i uppförsbacke.

En mer ansvarsfull politik vore att utnyttja Sveriges goda läge jämfört med många EU-länder till att renovera vår ekonomi, och på samma gång motverka de dåliga tiderna.

Sverige är inget föregångsland när det gäller ungdomsarbetslöshet, invandrares situation på arbetsmarknaden, bostäder i storstäder eller snabbväxande företag. Att OECD:s chefsekonom i våras kallade den svenska ekonomin lika stark som Pippi Långstrump har invaggat många i en falsk trygghet. Samtidigt har finansminister Anders Borg fått så höga förtroendesiffror att han börjat agera som om ekonomisk tillväxt skapas ur budgetbalans. Ordning och reda är viktigt, men ”tid för ansvar” börjar mer och mer få drag av ”tid för passivitet”.