Stockholmsbörsen har rusat den senaste månaden och i USA talar såväl president Obama som centralbankschef Bernanke om tecken på en återhämtning. Men det är alldeles för tidigt att säga att det värsta nu ligger bakom oss.
1. Vi vet fortfarande för lite.
I varje kris finns de som tidigt har alla samband klara för sig. Utan att tveka slår dessa experter fast varför ekonomin tvärnitade, vem som bär ansvar för misslyckandet och vad politikerna bör göra för att hjulen åter ska snurra.
Att samma experter i nio fall av tio inte lyckades förutspå nedgången talas det mindre om.
Sådana detaljer bortser vi från i det intensiva sökandet efter förklaringar, syndabockar och lösningar. Några doser ödmjukhet skulle inte skada.
Finansminister Anders Borg framträdde nyligen på Liberala ekonomklubben, och gjorde då det enkla men välbehövliga påpekandet att kriser är komplexa och svårtolkade fenomen. Tusentals kedjereaktioner sätts i gång när det globala finanssystemet slår bakut, och exakt vad detta kommer att leda till vet vi fortfarande lite om.
2. Detta är bara början.
Om historien ger oss någon vägledning är denna kris långt ifrån över. De amerikanska ekonomerna Kenneth Rogoff och Carmen Reinhart, som gjort en gedigen genomgång av tidigare finansiella sammanbrott, visar att nedgångar av detta slag brukar vara djupa och segdragna.
Arbetslösheten stiger med i genomsnitt 7 procentenheter under fyra år, BNP faller med 9 procent under två år och statsskulden ökar med 86 procent. Siffrorna ska naturligtvis inte tolkas bokstavligt utan ses som starka indikatorer.
Att de offentliga underskotten exploderar har sällan att göra med kostnaderna för att rädda sönderkörda banker. Den viktigaste förklaringen till att staten måste låna så mycket pengar är att skatteintäkterna rasar.
Det finns ingen automatik som säger att utvecklingen i Sverige kommer att följa detta mönster, men de senaste prognoserna är inte upplyftande. I vårpropositionen för ett år sedan räknade finansdepartementet med att den offentliga sektorns skatteintäkter skulle bli 1 642 miljarder kronor valåret 2010. I den senaste budgeten är motsvarande siffra 1 417 miljarder, det vill säga en prognosminskning med 225 miljarder kronor. Det är en dramatisk försvagning.
3. Varning för Baltikum.
Flera svenska banker har genom aggressiv kreditgivning och tanklösa investeringar bidragit till den baltiska spekulationsekonomin, som till slut kraschade. Den lettiska regeringen har redan tvingats avgå, efter hårda protester, men det betyder inte att lugnet lagt sig, vare sig politiskt eller ekonomiskt.
Ingen vet i dag var kreditförlusterna slutar och hur stor del av notan som Sverige får betala. Risken är dessutom överhängande att Lettland och de andra grannländerna tvingas överge sin fasta växelkurs mot euron, ungefär som Sverige 1992. Om det inträffar kan vi räkna med att också den svenska kronan tar stryk och fortsätter att förlora mark mot dollarn och euron.
4. Europa behöver mer samarbete.
Om EU samordnat sina insatser lika effektivt i kampen mot finanskrisen som i arbetet mot svininfluensan hade mycket varit vunnet. I stället för tvivelaktiga nationella åtgärder som skrotningspremier i Tyskland, stöd till fransk bilproduktion och tillfälliga skattelättnader i Storbritannien borde EU ha utvecklat en gemensam krispolitik.
Det hade motverkat den tilltagande protektionismen och bidragit till åtgärder som gjort största möjliga nytta för Europa som helhet.
Internationella valutafondens aktuella stabilitetsrapport visar att de europeiska bankerna sannolikt sitter på fler ”dåliga lån” än sina amerikanska konkurrenter. Klarar EU att leda arbetet med att få ordning på Europas sjuka banksystem, eller ska varje land återigen lämnas åt sitt öde trots att kapitalet rör sig fritt mellan EU-länderna?
5. Demokratin hotas när ekonomin rasar.
Sällan har det blivit så tydligt som nu hur beroende våra samhällen är av ekonomisk tillväxt. När BNP slutar växa, eller till och med krymper, framkallar det svåra sociala spänningar. Tusentals människor förlorar jobb, inkomster och framtidstro. I brist på pengar eller förtroende i omvärlden tvingas ofta länder vidta drastiska besparingsåtgärder som ytterligare förstärker problemen.
I Europa har krisen redan fått regeringarna i Belgien, Island, Lettland och Tjeckien på fall, och första maj blev våldsamt på sina håll.
Det talas ibland om att vi bryr oss för mycket om ekonomisk tillväxt, men i själva verket är det tvärtom. Utan en ekonomi som ständigt expanderar äventyras den politiska demokratin, individens frihet och toleransen – även i rika och välutvecklade länder.